Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albert Nordberg, Församlingsliv i Norrbotten under 1600- och 1700-talet - 11. Avslutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 2
ALBERT NORDBERG
När man då hör om deras »endrächteliga sammankombst» vid
högtiderna, stundom med användande av »owanliga* omvägar
på grund av svåra naturhinder, måste man beundra deras
kyrk-samhet. Väl finner man, att det brast, stundom rätt mycket,
i fråga om besöken på vanliga söndagar, men den, som känner
avstånden, ser, att de som åtalades för försummande av
högtider och storböndagar, i regel bodde långt från kyrkan, minst
ett par mil och ofta mycket längre. De voro också vanligen få.
Man måste givetvis räkna med att kyrkstaden drog
befolkningen till sig icke enbart för gudstjänsternas skull. Den var
även den plats, där man kunde få träffa köpmän för affärer,
där ting och skatteuppbörder höllos i nära samband med
helgerna, men då alla, »som nödtorfteligen mistas kunde» från
hemmen, kommo till kyrkan, måste drivkraften till väsentlig del
ha varit vördnad för gällande lag och fäderneärvd sed jämte
djupare, religiösa bevekelsegrunder.
Vi ha ju sett, att de funnos, som på grund av
»wårdes-löshet» och »Ogudachtighet» blevo hemma från kyrkan längre
tid och som därför måste »bliva nupna i öron». De voro dock
att döma av genomsedda källor överraskande få.
Påfallande är ävenledes icke blott »fogdens», utan även
domares, läns- och tolvmäns och samtliga vederbörandes benägenhet
att »hiälpa kyrkeherden straffa dem som hårdnakkadhe» voro.
Ur tingsrättens protokoll talar ett från dessas sida så livligt
intresse för kyrkobesöken, att de oftast icke hade kunnat
dikteras med större allvar av kyrkoherden själv. Man bör dock
icke glömma, att de genom gång efter annan förnyade
förordningar påmintes om att i denna sak flitigt räcka prästerskapet
handen. Att för kyrksamhetens befrämjande bruka världsliga
straff hade man icke heller vid vår tidsperiods slut vuxit ifrån.
Detta blir förklarligt, då man betänker den juridiska anda, sotn
genomgående var utmärkande för denna tid. Men nog skulle
det för kyrkans bästa varit önskvärt, att dess ledande män
tidigare än som skedde vuxit ifrån tvångets regim i fråga om
gud-aktighetens övning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
