Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Studier till Uppsala Domkyrkas historia - I. Den Leijonhufvudska donationen. Av N. J. och Edvard Söderberg - IV. Förvaltningen av donationen samt därför ansvariga myndigheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUDIER TILL UPPSALA DOMKYRKAS HISTORIA I I
»§ i : Skal vara i kyrkian een kista med try lås wäl förwarat,
ther kyrkiones peningar, silfwer och bästa lösören warda uthi
för-warade; deer skola kyrkioföreståndarna, såsom äro kyrkioherden, en
professor theologie, sysslomannen och tvänne kyrkiowärdar aff
borgerskapet, hafwa hvar sin nyckel thertil . . .». I § 3 läses följande:
»kyrkiones förmän vid dagligen förefallande ärenden äro kyrkioherden,
en af Capitlet, sysslomannen och två af borgarena, som af Rådet
dertil wäljas och äro Eedswurna, hvilka samteligen, heller ju twå af
dem, en af hwart medel (societet), när ringa saker förefalla, allting
besluta; när något svårare förefaller skjutes saken till Erkiebiskopen
och han om så behof göres skjuter saken till Capitlet».
I domkyrkorådet, eller, som det också understundom
uttrycktes, conventets eller kyrkoföreståndarnas sammanträden
deltog ärkebiskopen esomoftast på 1600-talet. Från början av
1700-talet intogo både ärkebiskopen och landshövdingen i regel
plats i domkyrkorådet jämte de nämnda ledamöterna.
I huvudsak bibehölls denna sammansättning av
domkyrkorådet ända fram till år 1844 med den ändringen att de båda
kyrkovärdarna framdeles utsågos, den ene av det akademiska
konsistoriet och den andre av magistraten. Av domkyrkorådets
protokoll för den 25 januari år 1844 inhämtas följande i § 9:
»Upplästes Kungl. Maj:ts nya Förordning om KyrkoRåd af den
29 aug. 1843 och tillkännagafs, att Herr Erkebiskopen, med
anledning däraf, ansåg sig böra ur KyrkoRådet utgå, och det så mycket
mer, som Han i en högre instans, nämligen i Domkapitlet, kunde
komma att handlägga de mål, som i KyrkoRådet förekommo, ehvad
dessa rörde kyrkodisciplinen eller kyrkans ekonomiska
angelägenheter. Domkyrkorådet, som beklagade, att det hädanefter icke skulle
få räkna Herr Erkebiskopen bland sina medlemmar och profitera af
hans nit och insikter, fann likväl de anförda skälen vara af den
beskaffenheten, att det måste försaka denna förmån, i följd varaf
således Herr Erkebiskopen framdeles icke behöfde om Domkyrko
Rådets sammanträden underrättas.»
Vid samma tid övergick befattningen med de av grevinnan
Leijonhufvud donerade godsen i Småland från domkyrkorådet
till en nyinrättad myndighet, som tillkom på domkyrkorådets
beslut vid nyssnämnda sammanträde den 25 januari 1844
jämlikt beslut under § 10. Paragrafen har följande lydelse:
»Som enligt § 4 af ofvanberörda nådiga förordning af den 29
aug. 1843 Kyrkorådet endast tillkommer att handhafva kyrkodisci-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
