Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Carl-Allan Moberg, Från Abbé Vogler till John Morén. Ledande idéer i 1800-talets svenska koralverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN ABBÉ VOGLER TILL JOHN MORÉN
2 2 1
medel verka för dess uppryckning och förädling. Med
klarsynthet och sinne för uppfostrans betydelse liar Dillner satt
fingret på den ömma punkten i svensk musikkultur, dåtidens
lika väl som nutidens: »Dock är henne (tonkonsten) hos oss
ännu icke ett rum förunnadt bland lärdomens yrken, och hon
har, såsom wetenskap, ingen lärostol i något enda bland wåra
undervvisningswerk. Från Templet, där hon räknar sina anor,
är hon bannlyst till lusthusen, och tillåtes sällan annorlunda,
än misskänd och förnedrad, att ära sitt upphof och tjena
mänskligheten. Så länge förhållandet är sådant skall alltid en brist
widlåda all lärd bildning, i synnerhet den presterliga, och wår
Skaldekonst aldrig hinna, ja i oräkneliga de wiktigaste fall, icke
ens tveta sin bestämmelse.»1
Det var under sin tjänstgöring som kyrkoherde i Östra Ryd
av ärkestiftet som Dillner måste ha fått idén till sitt sedermera så
berömda Psalmodikon. Där torde Dillner, snart sagt dagligen,
ha erfarit svårigheten för menigheten att lära sig de många
nya Hæffnermelodierna, som med koralboken 1820 infördes i
den svenska gudstjänsten. Ett billigt hjälpmedel att tillförlitligt
och rent mekaniskt, utan musikaliska förkunskaper, s. a. s. plocka
ut en ny melodi måste vara värdefullt för den enkla allmogen,
som önskade sjunga sina psalmer i kyrkan. Så konstruerade
Dillner sitt Psalmodikon i anslutning till det gamla
skolinstru-mentet monokord. Det utgjordes av en rektangulär, upptill
öppen låda, i vars botten fanns en graderad skala av trä, vilken
kunde målas i form av svarta och vita »tangenter», och mot
vilken en över skalan spänd sträng skulle nedtryckas. Strängen
spelades med stråke. I stället för notskrift använde sig Dillner
av siffror, vilka inskrevos på skalan och angåvo tonerna i de
»grekiska oktavskalorna».2 Häri visar sig den första
konsekventa förbindelselinjen mellan Dillner och Hæffner.
* Jfr inledningen till i:a uppl. av Psalmodikon, s. 10, fotnot.
2 i betyder grundtonen (i varje oktavskala) och följaktligen 8 = 1
oktaven och 5 kvinten. Oktavlägena skiljas åt medelst understrykning av
vederbörande siffra och tonarterna anges genom ett slags index, som ställes
framför varje sångvisa i sifferskrift. Den doriska tonarten utmärkes som
bekant av sin stora sext och lilla septima, varför index för denna tonart
enligt Dillners beteckningssätt blir: —3 + 6—7, d. v. s. liten ters (D—F ,
stor sext (D—H) och liten septima (D—c). (— resp. + anger om intervallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
