Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Carl-Allan Moberg, Från Abbé Vogler till John Morén. Ledande idéer i 1800-talets svenska koralverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN ABBÉ VOGLER TILL JOHN MORÉN
2 2 1
det moderna taktsystemets galler genom jämkningar i
notvalörerna, flitig taktväxling och synkopering, eller också, genom
att djärvt utesluta alla taktstreck, söka frammana bilden av en
recitativiskt fri melodik. Mot alla dylika försök opponera
No-rén-Moréns arbeten skarpt och med en viss rätt.1 Men huru
skulle man då förfara? Det var i detta trångmål som den
Westphalska rytmläran efter Aristoxenos måste synas dem som
den enda och verkliga räddningen.
Rud. Westphal (1826—1892) ägnade större delen av sitt
1 Jfr förordet till Valda koraler i gammalrytmisk form etc., Norrtelje
1892. — Framför allt rikta de en synnerligen skarp kritik mot
Anjoti-Törn-walls koralbok (1882), som föranleder dem bruka ett kraftigt språk: »Vore
det icke i sjelfwa verket fullständigt misslyckadt, måste ett dylikt, snart
sagdt katoliserande försök att alldeles utplåna den folkmessiga lutherska
församlingssångens egendomliga karakter, anses som synnerligen farligt,
helst utgifvarena bland många organister och skollärare åtnjuta ej ringa
auktoritet...» Vad var det då, som Törnwall försyndat sig mot? Jo, han
hade i de fyra första upplagorna av sin Hjelpreda vid Luthersk koralsång
etc. givit koralmelodierna utan taktstreck under förmenande, att »koralen
ej är bunden hvarken vid sträng takt eller vid annan rytm, än den,
hvilken psalmtexten bestämmer.» Och då han 1889 utgav en 5:e uppl. med
taktstreck, så var det blott en koncession åt inrotad vana, men sin åsikt
frångick han icke! Intressant är att sammanställa hans »katoliserande»
mening med ett yttrande av H. J. Moser, som medarbetat i Weimar-uppl.
av Luthers verk: »Es ist ja oft bei den Lutherschen Liedern... zu
er-kennen», säger han på tal om vår melodi (sid. 256 ovan), »dass man nicht
immer scharf taktig betonte, sondern in der ’schwebenden Deklamation’
wie bei der Gregorianik einen feinen Reiz erblickte ...» Detta gäller då
om koralvisan som en solistisk melodi (»cantore al liuto») men ej som
församlingssång. — Norén-Moréns aversion mot en icke-taktmässig
uppfattning av de protestantiska koralvisorna beror naturligtvis på deras ortodoxa
uppfattning om dessa melodier såsom en reaktionsföreteelse mot den,
katolsk tro och liturgi förkroppsligande, taktiskt obundna, gregorianska sången.
Till denna tankegång hör försöket att förklara, varför ordet »koral» blivit
beteckning också på protestantisk kyrkovisa: dess långsamma takt och
utjämnade rytmik ha föranletts av en sammankoppling med den
gregorianska koralen, som då också givit den sitt eget namn. Så angivet hos
Isr. Sandström (1877) och efter honom (?) hos Humbla (1885) som skriver:
»det är ett af den nyare tidens förvirrande missbruk att äfven kalla den
förstnämnda (evang. församl.-sång) koral, hvilket ger anledning till den
villfarelsen, att våra församlingssånger enligt kompositörens afsikt skulle sjungas
alldeles som de Romerska koralsångerna, utan bestämd takt, och att de
städse sjungits sålunda.»
17 — 35525. Kyrkohist. Årsskrift 1935.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
