Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Carl-Allan Moberg, Från Abbé Vogler till John Morén. Ledande idéer i 1800-talets svenska koralverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN ABBÉ VOGLER TILL JOHN MORÉN
2 2 1
Vi ha med denna framställning blott velat antyda den
inställning till den evangeliska kyrkosångens »äldsta kända
läsarter», som även en praktisk koralboksedition ej kan undgå,
såvida den överhuvud anser sig böra utgå från denna sångs
originalavfattningar. Vårt problem har därmed koncentrerats
kring den i nyare forskning allt mera brännande frågan om
äldre tiders uppförandepraxis. Huru förhöllo sig dåtidens
musikutövare till den nottext de hade framför sig? Ty om det
alltfort gäller våra dagars notskrift, att den blott i ganska
breda drag förmår utsäga, huru melodin egentligen är beskaffad,
så utmärkte detta i oändligt mycket högre grad äldre tiders
musik, som genom notskriften endast antyddes, medan däremot
den exekuterande hade i sin makt och även var skyldig att
låta musikverket blomma upp i sin fulla prakt. För att kunna
göra detta, stödde sig de utövande musikerna på gamla
traditioner, framför allt på en omfattande improvisationspraxis,
vilken sistnämnda naturligtvis reglerades av vissa allmänna regler.
Dessa ting skrevos sällan upp, men vi äro lyckligtvis ej
alldeles i avsaknad av en del, t. o. m. rätt omfattande, skriftliga
framställningar, som vi här vilja säga ett par ord om.
En av de utförligaste är den av O. Kinkeldey
uppmärksammade spanjorens, Thomas de Sancta Maria, traktat, Arte de
taner fantasia, Valladolid 1565, som redogör för trenne vanliga
manér vid utförandet av (instrumental)kompositioner.1 De röra
en följd av med lika långa tidsvärden noterade toner:
1) förlängning av första och förkortning av andra noten,
2) förkortning av första och förlängning av andra noten,
3) de tre första noterna accelerando och den 4:e dröjande.
Det sistnämnda manéret är enligt vår spanske vän det
galantaste av alla dylika agogiska ändringar i uttryckets tjänst.
Den rytmiska förändringen inom svitens urpar i enlighet med
det första och andra manéret visar oss, huru djupt rotade
i europeisk musikodling dylika förändringar äro. Vad
angår speciellt svensk koral- och spelmansmusik, så är tydligen
den första typen vanligast (liksom på tyskt område), men att
icke den »lombardiska» rytmen saknas, t. ex. inom de para-
’ O. Kinkeldey, Orgel und Klavier, etc., s. 123 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
