Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - I. Wyclif som universitetslärare och kyrkopolitiker till 1377 - Kap. I. Drag i Englands politiska och kyrkliga liv i mitten av 1300-talet - 1. Den antipapalistiska strömningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 8
GUNNAR WESTIN
nium. Den tredje omständigheten var augustinismens starka
hävdande i kampen mot pelagianismeti, d. v. s. nådens och
utkorelsens väg i stället för gärningarnas.
i. Den antipapalistiska strömningen.
England med dess två kyrkoprovinser, Canterbury och
York, tillkämpade sig under 1300-talet en allt större betydelse.
Dess konungar och parlament, dess teologer och kyrkliga
ledare, vilka ofta voro böjda att gå egna vägar, höllo på att
skapa en av nationellt självmedvetande buren kyrklig kultur.
Här förbereddes ett upptagande av renässansens anda och idéer,
här skapades en förbindelselinje, som ledde in i
reformationstidens renässanspräglade Ecclesia Anglicana. Den nya
medeltidsforskningens framhävande av den nordalpinska, särskilt den
franska humanismens tidiga blomstring, ger också en viktig
belysning åt den med fransk kultur så nära förbundna engelska
kyrkan.1 I artistfakulteten i Paris rådde en självständig
forskning och en böjelse för rationellt tänkande. I Oxford följde
man med sin tid i detta avseende. Det är nog att nämna
Alexander Halesius, Robert Grosseteste, Roger Bacon och Duns
Scotus, för att man skall ha förbindelselinjen klar.2 I Paris och
Oxford blommade den västeuropeiska kulturen starkast. Men
under 1300-talet fick den engelska en allt självständigare prägel.
Det stora kriget med Frankrike hade sin del i detta. Denna
1 Om dessa förbindelser, se Johan Nordström, Medeltid och
renässans, s. 375 ff. (i Världshistoria, utgiven av Sven Tunberg och S. E. Bring,
VI). Johannes av Salisbury var »den mest fulländade representanten för
1100-talets franska humanism» (s. 383). Jfr C. C. J. Webb, John of
Salisbury, och C. E. Mallet, History of the University of Oxford, I, s. 14 f.
Jfr också Yngve Brilioth, Högmedeltiden (i Världshistorien etc. utg. av
H. Almquist), s. 289 ff.
2 Halesius’ verksamhet i Paris hade satt djupa spår, och såsom
frän-ciskan redan i början av 1220-talet kom han att inleda raden av den stora
engelska franciskanskolans män. Grosseteste, den av Wyclif ofta citerade
Lincoln-biskopen, blev företrädare för en självständig forskning med
matematiska-naturvetenskapliga metoder, och hans store lärjunge Roger Bacon
utbildade denna naturvetenskapligt-empiriska forskning på ett självständigt
sätt. Duns Scotus blev en lärare av universella mått, och hans
skarpsinniga genombrytande av högskolastikens klassiska tankeskapelse bar frukt
i många avseenden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
