Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - I. Wyclif som universitetslärare och kyrkopolitiker till 1377 - Kap. I. Drag i Englands politiska och kyrkliga liv i mitten av 1300-talet - 1. Den antipapalistiska strömningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I oo
GUNNAR WESTIN
kandidater placerade. Någon garanti för att de bästa männen
utsågos till kyrkliga tjänster innebar icke konungens större
inflytande. Även Wyclif fick anledning klaga över att världsliga
tjänster betraktades som meriter för kyrkligt avancemang, och
i hans tid saknades ingalunda anledning att klaga över pluralism
och non-residenta präster. Frågan om påvliga provisioner var
heller icke ur världen med beslutet 1351.
Det var icke blott mot de påvliga provisionerna, som
parlamentet ansåg särskilda åtgärder nödvändiga. Även
missförhållandena inom jurisdiktionen voro i ögonen fallande, och
lek-mannaintresset gjorde gällande, att kyrkans och de andligas
ekonomiska frågor voro av lika världslig natur som andras.
Sådana frågor, liksom frågan om andligas brott mot civillag
ansågos höra under lekmannadomstol, men ofta hände det, att
en förlorande part vände sig till den påvliga domstolen såsom
högsta instans. Detta ansågs som en kränkning av landets
lagar och av konungasuveräniteten. Redan under 1340-talet
hade Commons klagat över detta missförhållande och petitionerat
om bestraffning av appellationerna till påven. Men först 1353
antogs den första av de så kallade praemunire-lagarna, vilka
under senare delen av seklet kom att spela så stor roll.1 I
denna statut beslöts, att åtal skulle anställas mot dem, som
appellerade till främmande domstolar för att annullera ett utslag
i landets egna domstolar eller som eljest åsidosatte dessa för
utländska. Lagens ordalag voro dock allmänt hållna, och den
nämnde icke uttryckligen påven eller kyrkan, ehuru dessa främst
voro avsedda. I en ny praemunire-lag i mitten av 1360-talet,
varom senare skall nämnas, är det direkt uttalat, att det gäller
appellationerna till påven.
Så hade parlament och konung sökt att hävda sig gentemot
påvens krav, och de ledande prelaterna i England vid denna
tid kunde icke med någon kraft kämpa för den papalistiska
politiken, när denna hade en mot England riktad udd i
det stora kriget.2 Edward III:s strävanden främjades givetvis
1 27 Edw, III. Statute 1. Statutes of the Reahn, I, s. 329. Rubriken
är »A statute against annullers of judgments of the King’s Court».
2 Vid tiden för Wyclifs första kända framträdande klagar krönikören
fortfarande (1357): »Papa semper favebat Francis, et eos fovebat in quantum
potuit contra Anglos.» Chronicon Henrici Knighton, II, s. 94.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
