Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - I. Wyclif som universitetslärare och kyrkopolitiker till 1377 - Kap. III. Wyclif och kyrkopolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉER
I t I
sin sfär i Oxford, där han var föreståndare för Canterbury Hall,
hade tjänst vid universitetet och dessutom hade ledighet från
sin prästtjänst för studier. Någon rörelse ute i landet blev det
säkert icke heller av detta påvekrav och parlamentets bestämda
avvisande. När Wyclif i den nämnda skriften också betecknar
sig som »peculiaris regis clericus», är det omöjligt att passa in
den under åren 1365—1366. Om Wyclif hade haft en sådan
position och gjort en sådan insats i det politiska livet redan
vid denna tid, är det också underligt, att man sedan icke hör
av honom i denna egenskap förrän 1374, då han utses till
ledamot i Brügge-delegationen. Loserth har också definitivt
klargjort, att det i Detcrminatio är fråga om förhållanden, som först
i mitten av 1370-talet voro aktuella, och till detta återkomma vi
senare.1
Hittills ha vi således icke fått någon klarhet över frågan,
när Wyclif först började aktivt deltaga i lösandet av de
kyrkopolitiska frågorna. Vi ha redan nämnt, att han fick ett
upp-drag 1374, men han måste väl på något sätt dessförinnan ha
visat sitt intresse och sin duglighet för att överhuvud utses till
ledamot i en utrikespolitisk delegation. Här synes det mig
nödvändigt att rikta uppmärksamheten på det inrikespolitiska läget
i början av 1370-talet, där en man skymtar, som sedan blev
Wyclifs store protektor. Mannen var Edvard III:s fjärde son,
John of Gaunt, eller, som han ofta kallas, hertigen av Lancaster.
Denne ambitiöse och maktlystne prins höll ögonen på
prelaterna, och i sin kamp mot dem drevs han även av egennyttan.
Han fick många lekmannalorder med sig, vilka sågo de andliga
lordernas växande makt och rikedomar med ovilja. Vid denna
tid satt biskopen av Winchester, William Wykeham, som den
gamle konungens kansler och närmaste man i regeringen. Han
var en av tidevarvets största pluralister, mäktig genom rikedom
och inflytande. Regeringen kom emellertid i svårigheter. Kriget
* Loserth framlade sina synpunkter redan 1896 i English Hist. Revieiv,
XI (1896), s. 319 ff., sedan utförligare i Studien, I, s. 31 ff. och Die ältesten
Streitschriften etc., s. 23 ff. Trots detta återkommer den gamla uppgiften
även i senare arbeten. Så t. ex. hos J. H. Ramsay, Genesis of Lancaster,
I (1913), s. 465 f.; W. W. Capes, a. a. (ny uppl. 1920), s. 94 f., och A
Ca-tholic Dictionary10 (1928), art. Wycliffites.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
