Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Mats Åmark, Studier i svensk kyrklig arkeologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
för år 1931 givit en lärd och livfull skildring av den väg S. Olov
drog fram jämnt 900 år tidigare. Här och där kan man även i
Hälsingesocknarna, särskilt i Järvsö, se spår och sträckor av den
gamla färdevägen.1 Ännu slingrar sig den genom århundraden
trampade stigen genom älvdalar och över öde hedar och fjällvidder. För
minnet och aningen skymtar ett brokigt tåg av gestalter.
Pilgrimerna buro vanligen enkla dräkter: fotsid kappa,
vandringsstav och pilgrimspung. Ofta avbildas aposteln Jakob d. ä. och någon
gång även den heliga Birgitta i sådan pilgrimsdräkt. På apostelns
bredskyggiga hattbrätte synes en mussla fästad. Vi återfinna denna
pilgrimsdräkt i en »Välsignelse över pilgrimer», som tillskrives
ärkebiskop Birger, Birgittas vän och samtida. Både stav och pung
välsignades.
I medeltida skildringar möter man stundom ett muntert
pilgrimsfölje. Lika brokigt sammansatta sällskap, som det Birgittas samtida,
den engelske skalden Geoffrey Chaucer, i sina odödliga Canterbury
’Fales låter oss följa till S. Thomas’ grav i Canterbury, ha nog dragit
fram även på de något ödsligare pilgrimsvägarna här i Norden. Även
vi ha väl, såsom Harry Fett framhållit, haft den bereste riddaren,
sentimentala abbedissor och världsliga abboter. Levnadslustiga änkor
med några män i graven funnos nog i Stockholm likaväl som i Bath,
och sluga tiggarmunkar, välmående köpmän, vittberesta sjömän och
grovkorniga mjölnare torde ha följts åt på pilgrimsfärd även till
Sankt Olov i Nidaros. Var också inslaget av uppriktiga och
modstulna botgörare här måhända starkare, torde dock dessa knappast
ha förkvävt den karaktär av äventyr och vandringslust, som också
fanns i skarorna. Det gällde att under den långa, tröttsamma
vandringen genom obygderna hålla kuraget uppe.2
Det evigt mänskliga, säger Fett, som man möter vid nutidens
kurorter, har man väl också träffat på under medeltiden: det
behagliga i ett gemensamt skeppsbrott och den gemensamma glädjen vid
den enskildes helbrägdagörelse. Ty till de stora vallfartsorterna drog
man ju närmast för att skaffa sig själslig eller kroppslig hälsa —
eller också sände man andra dit i sitt ställe med gåvor! Fromhet,
skuldkänsla och äventyrslust förenade sig på dessa färder och gjorde
dem till folkvandringar, som vida överträffade allt vad modernt
turistväsen har att bjuda på.
Pilgritnsmärkena voro kvitton på väl utfört värv. Den som
besökte en vallfartsort var angelägen att inköpa ett sådant
pilgrimsmärke, som han kunde sy fast på hatten eller kläderna. Vanligen
voro de gjutna i bly med för detta ändamål avsedda små öglor och
visade i bild respektive helgon med dess attribut. I sig själva av
ringa värde blevo de genom med dem förknippade minnen och
såsom tecken på övervunna mödor högt skattade, i någon mån mot-
1 N. Ahnlund, Pilgrimsvägar i Härjedalen i Sv. Turistf. årsskr. 1931.
2 H. Fett, Norges Kirker s. 139 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
