Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 5. Åtgärderna mot Wyclif åren 1377—1378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
som blev kansler, och biskop Wakefield av Worcester, som blev
skattmästare. Lancaster hade sålunda framgång.1
I konvokationen, där den oböjlige Courtenay var en ledande
man, visade man sig däremot icke redo att falla undan för
Lancaster, så mycket mindre nu, som han hade allierat sig och
sin sak med den redan allvarligt misstänkte och från flera håll
häftigt angripne Oxford-professorn. Ärkebiskop Sudbury var
såsom Lancasters vän icke benägen att tillgripa hårda medel,
men Courtenay tog ledningen. Det var genom harts ingripande,
som man krävde, att Wykeham skulle återinsättas i sina
rättigheter, innan man gick till behandling av anslagskraven. Och
det var Courtenay, som stod bakom den första officiella
åtgärden mot Wyclif i febr. 1377, då konvokationen var samlad.2
Det första mötet mellan Wyclif såsom anklagad och
Courtenay, Lancasters och Wyclifs svurne fiende, blev ganska
dramatiskt.3 Sudbury skulle såsom ärkebiskop av Canterbury
naturligtvis sköta förhöret, men det blev Courtenay, som kom att
dominera den upprörda diskussion, som ledde till att förhöret
icke blev av. Wyclif var kallad att infinna sig inför biskoparna
i St. Pauls-katedralen den 19 febr. 1377, och Lancaster, som
såg, att här var ett slag riktat även mot honom själv, hade
vidtagit förberedelser för att avvärja det. Som vi förut sett,
stod han på god fot med tiggarmunkarna, och han föranstaltade
1 Rörande dessa frågor, se TOUT, a. a., s. 438; Cambridge Med. Hist.,
VII, s. 456. Jfr också Workman, I, s. 280 ff.
= Det är först i samband med denna händelse, som krönikörerna visa
något intresse för Wyclif. »Per idem tempus», säger Walsingham, Hist.
Anglicana, 1, s. 324, »surrexit in Universitate Oxoniensi quidam Borealis,
dictus Magister Johannes Wyclef»; och framställde sina »conclusiones
erro-neas et hæreticas, ac statui universalis Ecclesiæ contrarias, et absurdas».
Munken i Chronicon Atigliæ, s. 115 ff., rycker också in Wyclif i sin
skildring vid denna tid, och, såsom redan är antytt, för han ett mycket häftigt
språk. Han presenterar Wyclif som »Quendam pseudo-theologum, sive, ut
melius eum nominem, verum theomachum», vilken även offentligt predikade
i London, vann Lancasters och andra världsliga herrars ynnest och drog
med sig även enkla människor av folket (»simplices») ned i irrlärighetens
djup (»secum attraheret in erroris abyssum»),
3 Courtenay hade på 1360-talet varit Oxford-universitetets kansler
(DNB), och ban torde redan från denna tid ha haft kunskap om Wyclif
och hans särmeningar. Från 1381 blev Courtenay som ärkebiskop av
Canterbury i tillfälle att med ännu större kraft bekämpa Wyclif-rörelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
