Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 6. Wyclifs stora bibelapologi och hans arbete om kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉER
2 I
de tysta hundarna, »canes muti, non valentes latrare».1 Kampen
för sanningen skapar martyrer, men den som icke öppet
förkunnar sanningen, är lika mycket dess förrädare som den, som
kränker den genom osanning. För Skriftens sanning måste
man stå, även om det leder ända till döden, men den förtiges
nu för tiden av många på grund av en feg fruktan. Kristus
har dock lärt sina lärjungar att icke frukta dem, som blott
kunna döda kroppen. Att icke bekämpa lögnen är att förråda
sanningen. Man får heller icke förtiga sanningen för att
undvika att väcka förargelse och anstöt. Och om någon är i nåden
(»in gracia gratificante»), har han den helige ande, som leder
sig i alla sina företag. Den kristne, som erkänner Skriftens
auktoritet, som predikar därom för sina bröder och är redo att lida
döden för att försvara den, upphöjer och ärar den. Detta sker
också genom att leva i lydnad för den och visa kärlek till den.2
1 detta kapitel, det fjortonde, följer en längre exkurs, som
gäller en viss doktor, troligen Woodford, som han hade ansett
som sin särskilde vän och en framstående försvarare av den
katolska sanningen. Denna del kan här förbigås, då vi redan i
föregående kapitel ägnat saken uppmärksamhet i samband med
Wyclifs försvar för sina dömda 18 teser.3 Även här hävdar
han energiskt, att kyrkans enda och tillräckliga norm är Skriften,
efter vilken renlärighet och bäresi skall bedömas. Den första
delen av De veritate sacrae Scripturae avslutas med det
femtonde kapitlet, där Wyclif återupptar sitt resonemang om
Skriftens sanning och auktoritet. Han argumenterar ytterligare för
detta och framhåller, att skriftbevisen äro de säkraste och
starkaste, som kunna tänkas, medan alla andra bevis, som icke vila
på Skriften, äro ohållbara. Endast i den mån en trossats
överensstämmer med bibeln, bör den fasthållas. Dekretalerna ha
fått tränga undan Skriften, och nu är enda medlet att råda bot
på missförhållandena, att man med en fast tro omfattar
tros-innehållet i Skriften och låter detta vara avgörande.4 Föraktet
’ I, s. 316.
2 I, s. 340 f.
3 I, s. 345 ff. Jfr KÅ 1936, s. 96, och ovan s. 22, n. 4.
4 I, s. 383: »Ideo in omnibus talibus videtur michi summum
reme-dium, solide credere fidem scripture et nulli alii in quoquam credere, nisi
de quanto se fundaverit ex scriptura.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
