Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 6. Wyclifs stora bibelapologi och hans arbete om kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉF.R
57
över de kyrkliga egendomarna, skulle han icke vara konung
över hela England, utan påven delade makten med honom.
Även om Wyclif omfattar den meningen, att lekmän icke böra
ingripa och straffa andliga i annat fall, än när de andliga
myndigheterna icke göra sin plikt härutinnan, så anser han dock
icke, att den engelske konungen bör avvakta påvens dekret,
innan han ingriper.1 Han anför flera skäl härför, bl. a. att påve
och kardinaler stå i förbund med Englands fiender och att
påven icke har någon sådan jurisdiktion i England. I detta
sammanhang angriper han Gregorius XI, till vilken han hyste agg
efter bullornas utställande, och han nämner också både Urban
VI och motpåven, Klemens VII. Detta är således icke skrivet
före hösten 1378.2 Nu hade Wyclif icke samma tro på Urban
som våren förut. Han betecknade Rom-kurian som ett näste
av skadegörande rävar, och vem tvivlade på att detta näste
vore en giftkälla, från vilken förgiftningen spred sig i kyrkan ?
Men nu har kurian uppfunnit ett trefaldigt skydd. Den påstår,
att den står över ali mänsklig dom, att alla kristna måste lyda
allt, vad kurian befaller, och att kurian har rätt att regera över
andra kyrkor.
I det sextonde kapitlet fortsätter Wyclif polemiken med
sina motståndare, och det rör sig långa stycken om donatio
Constantini och Silvester. När man invänt, att även colleges
skulle upplösas, om Wyclifs åsikt om donationer bleve
förverkligad, anför han bl. a. som exempel Canterbury Hall.3 Han
skulle önska, att alla donationer och fonder upphörde och att
prästerna levde nöjda med tionden och gåvor. Då levde de,
1 Ibdm, s. 351 f.
2 Ibdm, s. 352. På s. 358 säger han, att Gud i sin barmhärtighet
har undanröjt Gregorius XI. Wyclif ger honom ett dåligt betyg och
hoppas, att han skall vara den siste av de falska påvarna. På s. 366 har han
ännu starkare ord om denne påve. En man kan anses vara Kristi
ställföreträdare, »cum hoc quod sit horrendus dyabolus, ut non est incredibile
de Gregorio XI et multis ei similibus». Man bör lägga märke till att det
är i detta sammanhang, som Wyclif berättar om biskopens av Rochester
förklaring i parlamentet hösten 1377, att Wyclifs teser voro dömda i
kurian. Se ovan, s. 18. Gregorius’ bullor voro således aktuella i hans
hågkomst och föranledde de bittra orden om honom.
3 De Eccksia, s. 370 f. Se KÅ 1936, s. 83 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
