Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 7. Ogynnsammare läge för Wyclifs reformplaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉF.R
79
märkte ett större tillmötesgående mot påven, och teoretiskt var
man klar över var man hade kyrkans överhuvud. I praktiken
skötte man sig ganska väl själv, vilken som än var påve. Urban
visade sig dock generös mot den engelske konungen och
engelska prelater. I Englands officiella trohet mot Urban brast å
andra sidan intet, även om klagomål över påvliga övergrepp
även nu förekommo. Till Gloucester-parlamentet hösten 1378,
där Wyclif framträdde med sitt utlåtande om den kyrkliga
asylrätten, infunno sig sändebud från både Urban och de avfallna
kardinalerna. Med Urban hade England officiellt även tidigare
haft förbindelser, men nu tog Gloucester-parlamentet ställning
till två-påve-schismen, då det efter ärkebiskop Sudburys hörande
av båda delegationerna och avgivna utlåtande beslöt att förklara
Urban för den rätte påven. De avfallna kardinalernas sändebud
avvisades, och kardinalernas ämbeten och inkomster i England
indrogos.1 Härmed hade England klart tillkännagivit sin
ståndpunkt. Wyclif, som hade stort inflytande i
Gloucester-parla-mentet, torde ha befordrat denna sak. Sedan använder han om
påven uttrycket »Urbanus noster» även i skrifter, där han skarpt
går till rätta med påvedömet och icke längre tror på Urban
som en verklig påve. I sådana fall innebär uttrycket endast,
att Urban var den påve, till vilken England anslutit sig. Wyclif
förlorade snart sin tillit till den nye påven. Själv hade Wyclif
nått höjdpunkten av sitt kyrkopolitiska inflytande just vid
Gloucester-parlamentet. Sedan försvinner han från regeringskretsarnas
rådslag. Hans De officio regis kom som ett sista allvarligt försök
att genom konung och regering nå fram till reformatoriska
åtgärder.2 Hans kort därpå utgivna Tractatus de potestate pape
behandlar utförligt frågan om påven och om sant och falskt
påvedöme. Nu synes han ha uppgett tanken på att få reformer
genom regeringen. Mot bakgrunden av den pågående
två-påvestriden kunde det synas gynnsamt för Wyclif att söka vinna
tioner, resp. 1904 och 1898. Den sistnämnda av de två är obetydlig. Jfr
också Valois, a. a., s. 241 ff.
1 Eulogium hist., III, s. 346 f.; Hist. Angl., I, s. 380 f. Jfr också
Wagner, a. a., s. 29 ff.; Walker, a. a., s. 50 f.; samt Loserth, Studien, II,.
s. 79 f.
s Om utvecklingen i England och Rom-påvens förbindelser, se
Wagner, a. a., ss. 40, 43, 46 f.; Losërth, Studien, II, s. 84 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
