Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - III. Wyclifismen går sin egen väg (1380—1384) - 8. Nattvardsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS RF.FORMIDÉF.R I T Q
synpunkter äro nu påvisade. Om deras utomordentliga
betydelse för framtiden, i första hand under 1400-talets strider både
i England och Böhmen och sedan i reformationstiden, är icke
här platsen att tala. Var och en, som känner den calvinska och
den anglikanska nattvardsläran, har redan frapperats av de
wyclifitiska tankarnas likhet med denna.
Den strid, vari Wyclif nu invecklades, hade en
filosofisk-skolastisk aspekt och en praktiskt-religiös, såsom vi sett.1
Under den första kunde motståndarna lätt nog pressa fram
renlärighetssynpunkter, och vi ha redan sett, hur Wyclif själv icke
ryggat tillbaka för att anklaga sina motståndare för häresi.
Denna hans frejdighet berodde väl delvis på att Wyclif ansåg
sin position stark, då han på sin sida mobiliserat de bibliska
författarna, den gamla kyrkans fäder och även senare
kyrkolärare. Man bör också lägga märke till att han praktiskt taget
icke avlägsnade sig mycket från Thomas. Men Wyclif hade
tydligen underskattat nominalismens styrka i Oxford. Och som
vi sett, gällde hans angrepp även scotisterna. Därjämte hade
han även i De apostasia och De eucharistia här och var riktat
sina vanliga angrepp mot präster och prelater för deras
vällevnad och vinningslystnad och naturligtvis icke försummat att
mana till indragning av deras egendom. På så sätt utmanade
han motståndare från skilda håll. Det var icke blott fråga om
en subtil skolastisk detalj i nattvardsläran, ehuru denna var
särskilt användbar i kampen mot den reformkrävande Wyclif.
Man hade fått ut honom på öppna fältet i en central lärofråga,
och tiggarmunkarna voro beslutna att nyttja tillfället. Wyclifs
bittra utfall mot dessa ökade givetvis deras iver att komma
’ Med nattvarden var botsakramentet på det närmaste förknippat,
och Wyclif har också anledning att behandla det sistnämnda. I den lilla
skriften De eucharistia et poe/iitentia, som finnes tryckt i De euch., s. 327 ff.,
kan man avläsa Wyclifs tankar om den dåtida boten. Han angriper
villfarelserna angående den, han anser det icke nödvändigt med öronbikten,
att en gång om året bikta är icke villkor för saligheten. Detta är icke
Kristi påbud. Vill den kristne bikta, må han göra det, men det bör vara
frihet, och bikten behöver icke nödvändigt ske till en präst. »Hoc tarnen
debet fidelis credere quod quantumcunque Deo deliquerit, dum tamen
Deo humiliter confessus fuerit remissionen! et delecionem peccati habere
poterit.» Jfr också nedan, s. 121, n. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
