Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - III. Wyclifismen går sin egen väg (1380—1384) - 8. Nattvardsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T 20
GUNNAR WESTIN
sedan hans åsikt om påvens förseelser och umbärlighet,
ungefär såsom vi lärt känna den tidigare.1 Kardinalerna och andra
hierarker, som bara stödja de påvliga pretentionerna, böra
bort, ty i urkristendomen funnos endast diakoner och
presbyterer.2 leke endast den kyrkliga egendomen borde avskaffas
utan även de olika graderna i allmänhet inom prästerskapet.
Så skulle clen personliga ställningen inför Gud få vara det
avgörande. Genomgående föres häftig polemik mot dem, som
försvara och upprätthålla den fördärvliga egendomsbesittningen
i kyrkan.3 Särskilt skarp är Wyclif mot munkarna och speciellt
tiggarmunkarna. Man kan icke misstaga sig på vart han riktar
huvudangreppet. Det är tiggarmunkarna, som svikit sina och
Wyclifs ideal, menar han, och nu ha några av dem dessutom
framträtt som hans skarpaste motståndare i nattvardsfrågan.
Även här lyser det igenom, att Wyclif är allvarligt missnöjd
’ Längre sammanhängande delar, som särskilt handla om påven, äro
ss. i—18, 31—51. Wyclif är ofta mycket skarp och synes anse påven vara
den »främste antikrist». Å s. 44 läses: »Nullus viator est apcior romano
pontifice ut sit vicarius principalis sathane et precipuus anticristus.» Men
å andra sidan yrkar han icke på omedelbar, definitiv brytning med påven,
och det är givetvis Urban VI det gäller. Wyclif nöjer sig med ett
framtida mål: att England efter Urban VI:s död måtte frigöra sig från den
föreställningen, att lydnad mot påven är nödvändig för saligheten. De
blasphemia, s. 7 f. Då skulle Antikrists välde förstöras. Saken var den,
att Wyclif nu i sin vrede över ordnarna räknade med att påven skulle
ingripa och upplösa dem. Detta uttalas på flera ställen, och det förefaller,
som om Wyclif ibland räknar med en reformation i detta stycke från
påvens sida. Se t. ex. s. 239 ff. På andra ställen och i andra sammanhang
förklarar han, att man icke behöver vänta på påven för vidtagande av
reformer, t. ex. ss. 185 och 189. Konungar och alla kristna kunde här handla.
Wyclif tror icke på påvens exkommunicering och kanonisering, se t. ex.
s. 101. leke heller här försummar Wyclif att påvisa, hur väldiga summor
gå till kurian, till dåliga biskopar och präster samt till munkar och
tiggarmunkar, s. 274. Om konungen i stället hade dessa inkomster, skulle riket
hava välstånd.
a Ibdm, s. 66.
3 Åter och åter kominer Wyclif till denna sak: vinningslystnadens
korrumperande inflytande på alla punkter i den kyrkliga rangskalan, från
världslighet och flärd hos påven och kurian till botsakramentets förfall
genom vinstbegäret ute bland lantpräster och tiggarmunkar. De världsliga
herrarna manas enträget att ingripa, både konungen och parlamentet hade
här en uppgift. Se t. ex. s. 268 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
