Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - III. Wyclifismen går sin egen väg (1380—1384) - 9. Guds ord på engelska språket. Förkunnelse och översättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T 20 GUNNAR WESTIN
blasphemia. vilken vi ovan visat vara från senare delen av 1381,
föreligger klarare vittnesbörd om de predikande fattiga prästerna.
Då hade i varje fall wyclifismen samlat sig till en fri
reformrörelse, och att detta hade skett, sedan Wyclif dragit sig från
kyrkopolitiken i hovkretsarna, är alldeles säkert. I De blasphemia
omtalas de predikande sacerdotes pauperes såsom det viktigaste
reformmedlet, och ännu då var detta tydligen i mycket ett
önskemål.1 Det är där han också vänder sig emot de hierarkiska
graderna och visar sig angelägen att bryta de överordnades makt över
det lägre prästerskapet.2 Prästtjänsten lägger han dock mycken
vikt vid, såsom vi också ovan sett, och han sätter den högre
än munklivet. Världsklerus står över munkarna. Särskilt i sin
polemik mot tiggarmunkarna gör Wyclif den kyrkligt-disciplinära
ordningen gällande genom biskopen och pastoratsprästen.3 Men
han är missbelåten med den förföljelse, som hans anhängare
äro utsatta för, och särskilt illa finner han det vara, att de
världsliga herrarna förmås att förfölja de trogna sanningskämparna
såsom häretiker.4 Vi se således, att man i De blasphemia från
senare delen av 1381 kan klarare skönja den strid, som uppstått
kring sacerdotes pauperes och deras evangelieförkunnelse. Det
är i detta Wyclifs arbete vi också finna ett uttalande om
lämpligheten av predikande församlingsprästers vandringar i landet,
vilket helt visst innebär, att detta också nu, i senare delen av
1381, hade börjat praktiseras.5 Just detta sammanhang visar
också, att Wyclif i första hand avser att reformera det tjänst-
1 Ovan, s. 125.
5 De blasphemia, ss. 48 f., 70.
3 Ibdm, s. 233 f. Detta hindrar dock icke Wyclif att på andra ställen
angripa både seculares och religiosi, t. ex. s. 180 f., där de kallas sin tids
skriftlärde och fariseer, medan Kristus har lärt sina verkliga lärjungar
(»singulos cristianos secte sue») att överträffa dessa i rättfärdighet. Att
Wyclif dock höll på världsklerus gentemot munkarna, framgår också av De officio
pastorali. Det var kampen mot tiggarmunkarna, vilka genom sin predikan
övade så stort inflytande, som bidrog att skärpa Wyclifs iver för
världsklerus’ predikoverksamhet.
4 De blasphemia, s. 270. Jfr ibdm, ss. 40, 62, 106 ff., 110.
5 Ibdm, s. 183: »Et videtur quod securius föret curatum vel
ewange-lisando per patrias, ut fecerunt apostoli, sine privata cura, ubi magis expedit,
circuire; vel posito quod ad hoc non sufficiat, secundum forman predictam
in sua parrochia residere.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
