Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Arvid Sjöstrand, Satisfactio Christi (Teol. lic. Sven Silén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 S 2 GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
doxin»), A. Ritschls (en ingående analys av »den klassiska
rationaliserande tolkningen» jämte en utvikning om Troeltsch), Mandels,
Auléns och Lindroths (»försoningstypologin»), E. Hirschs, O. Ritschls
och G. Moldaenkes (»den osianderska stridens problem»), Elerts och
H. E. Webers ortodoxiframställningar samt sin egen ståndpunkt i
åtskilliga av de berörda frågorna. Därigenom bereder han marken
för sin positiva framställning.
Det betydelsefullaste partiet i första delen är utan tvivel det som
behandlar A. Ritschl. Förfrs analys av dennes ortodoxitolkning ger
till resultat, att här två olika uppfattningar föreligga, utan att
förbindas till en enhet. A ena sidan är för Ritschl ortodoxin, och
enkannerligen dess försoningslära, helt juridiskt-rationell. Men å andra
sidan har Ritschl också sett, att den ortodoxa teologin’ i sin
försoningslära vill ge uttryck åt motiv av djupast sett irrationell art. Den
på Ritschl byggande teologin har endast tagit upp den förstnämnda
synpunkten på ortodoxin men förbisett den senare; och på detta
sätt har, enligt förf., Ritschl på ett sakligt i grunden omotiverat sätt
blivit grundläggaren av »den klassiska rationaliserande tolkningen av
ortodoxin» (s. 51 ff.).
Felet med Ritschls ortodoxitolkning är sålunda det, att han icke
kunnat eller velat till en enhet förbinda de två i och för sig riktiga
synpunkter på ortodoxin, som han företräder. Och detta blir nu
det problem, som förf. ställer sig: hur skall ortodoxins obestridligt
juridiskt-rationella utformning av framför allt försoningsläran förlikas
med det faktum, att ortodoxin själv i de bakomliggande realiteterna
såg något irrationellt, mysteriöst?
Lösningen av detta problem ger förf. i sitt arbetes andra del
(ss. 179—413), en »förberedande strukturanalys», som sålunda i själva
verket blir framställningens avgörande parti, liksom den också är det
omfångsrikaste. Efter en analys av Jonas Magnis och Paulinus’
teologiska system ur den formella uppbyggnadens synpunkt (ss. 180
—195, resp. 196—211) går han över till en undersökning av
ortodoxins sakramentslära (ss. 213—315). Det visar sig därvid, att de
till synes rationella begrepp, vari denna lära inklätts, till sist icke
få någon rimlig mening, om de fattas blott såsom rationella begrepp.
I den ortodoxa sakramentsläran är det på ett särskilt tydligt sätt
fråga om samma sak som i den ortodoxa teologin överhuvud: att
med rationella begrepp uttrycka ett irrationellt innehåll. Men just
detta förhållande får den effekten, att de rationella begreppen
förlora sin karaktär av rationella, de så att säga sprängas av det
irrationella innehållet och förvandlas till symboler, vilkas karaktär icke
är rationellt beskrivande utan antydande: de bli, som förf. säger,
»antydningsmedel» (s. 314 f.; jfr ss. 412 f., 543 f. och passim). -—
Givetvis betyder därvid »symbol» för förf. icke blott »tillfälligt väld
bild»; symbolen förbindes alltid med det symboliserade av »en viss
saklig nödvändighet» (s. 544).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
