Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan. Kyrka och stat åren 1497—1507 - II. Kyrka och stat under Sten Stures andra riksföreståndareskap 1501—1503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB ULVSSON OCH DEN SVENSKA KYRKAN
II
Detta allvarliga hot mot kyrkans frihet och hans egen kyrkliga
ämbetsställning måste djupt ha upprört Jakob Ulvsson. Mest bör
han ha sörjt och oroat sig över att två valda biskopar deltagit i
aktionen mot honom. Det föranledde honom att rikta en särskild
maningsskrivelse till dem, vilken utgör ett av de mest betydelsefulla
kyrkohistoriska dokumenten från denna tid.1 Ett fullständigt
referat är därför nödvändigt.
Ärkebiskop Jakob ville nu icke gå in på de orättvisa personliga
beskyllningar mot honom, som den av honom mottagna skrivelsen
innehållit, och han förmodade, att de båda kyrkomännen icke
uttryckligen givit sitt bifall härtill. Men av nitälskan om den
kyrkliga friheten (»zelo libertatis ecclesiastice inducti») ville han, som själv
var en gammal man och ej hade långt kvar till sin bortgång, nu ge
några råd och upplysningar till de nya biskoparna, som ännu skulle
kunna leva länge till nytta för den svenska kyrkan. Det gällde,
huru och i vilka fall rikets biskopar voro skyldiga att tjäna kronan
(»quomodo et quando episcopi regni tenentur ad servicium corone»).
Jakob Ulvsson åberopade därvid de lärdomar, han erhållit av
biskoparna Hans Månsson i Strängnäs och Lydeka Abel i Västerås, vilka
fått sin utbildning i Eriks av Pommern kansli. De hade gjort
gällande, att de svenska biskoparna icke voro skyldiga till gärder och
tjänst-barheter för sina kyrkliga inkomster, endast för de kronans län de
möjligen innehade. Den allmänna lagen uttrycker tillfyllest,
fortsatte ärkebiskopen, vad de svenska biskoparna hade för skyldigheter
i fråga om de kyrkliga inkomsterna, och härmed överensstämma
landskapslagarna2, vilkas bestämmelse om prästernas skattefrihet
även bör gälla biskoparna »per locum a minori».
Med flera exempel ur den svenska kyrkohistorien påvisade
ärkebiskopen vidare exkommunikationens verkan. Så hade konung Erik
(av Pommern) trängt in först Arnold Klemensson och sedan
Tor-laff på ärkebiskopsstolen, och av dem hade den förstnämnde
avlidit bannlyst och blivit utan kyrklig begravning, medan den sist-
1 Efter avskrift i cod. Kh 54 i LSB tr. Historiska handlingar VIII, s. 60 ff.
Rubriken därstädes är missvisande: det var icke endast fråga om en
beskattning av ärkebiskopsbordet utan om ett spärrande av ärkebiskopens inkomster
över huvud. — Jfr f. ö. Carlsson, Hemming Gadh, s. 87 ff.
2 Det i skrivelsen använda uttrycket »juribus nostris municipalibus» kan
knappast åsyfta annat än landskapslagarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
