Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan. Kyrka och stat åren 1497—1507 - II. Kyrka och stat under Sten Stures andra riksföreståndareskap 1501—1503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 2
GÖSTA KELLERMAN
sade varandra vänskap. Beträffande skadegälden överlät
ärkebiskopen åt Sten Sture att handla efter bästa samvete och uppgav så alla
juridiska krav. Till yttermera visso förstördes Sten Stures
förpliktelsebrev. Riksföreståndaren å sin sida lovade att motsvara
förtroendet och förnöja ärkebiskopen och kyrkan, så att de skulle ha
anledning att känna tacksamhet mot honom.1 Han var dock
synnerligen angelägen att betona, att han i fråga om den framtida
ersättningen ville vara onödd och otvingad, fri från alla påtryckningar
genom processer av olika slag.
Om denna förlikning torde nog få sägas, att den efter
förhållandena var oväntat hedersam för Jakob Ulvsson. Värre måste det
då ha känts för honom att nödgas uppsäga konung Hans tro och
lydnad. I gengäld tog visserligen riksrådet ärkebiskopen jämte
domkyrkan, domkapitlet, stiftets prästerskap och alla ärkebiskopens
undersåtar och ägodelar under sitt beskydd samt lovade att
hädanefter icke lägga hinder i vägen för hans rättigheter (vilket tyder på
att sådant förekommit under sista tiden). Urkunderna härom
utväxlades på midsommarafton i Stockholm2, först därefter, på
midsommardagen, gavs dokumentarisk bekräftelse åt uppgörelsen om
skadeståndet. Såsom löftesmän för Sten Sture inträdde därvid
biskoparna Matts och Otte, electus Hemming, Svante Nilsson, Knut
Eskilsson och Sten Kristiernsson.
Jakob Ulvsson bröt dock udden av den trohetsuppsägelse, som
han så nödgades att tillsända konung Hans, genom att samtidigt
för denne förklara, att han var nödd och tvungen därtill för sin kyr-
Næss kirkio i her Sten Stwres tidh, Gud hans siel nadhe, sidhan wij haffde
wunnith Stocholm. Dænen, Jwthen, Tysken och dyækelen rædes alla
Dalasoken» (BSH IV, s. 273). Jfr Carlsson, Hemming Gadh, s. 89.
1 »Effther hwilkin godhwelie Kerligh och store troo hans nåde till mik
satte och bewiist tha lofwede Jak på mijn jjre oc cristelige gode troo ... at
Jach Vill mich Swa mz hans nåde och then helge kirchie hafwa forliika och
fornøije Som hans nadis store troo oc lofwen till mich j then Sak och skade
han swa tryggelige Jn till mith samwith sath hafwer at han och then helge
kirchie skole mich tacka dogh onødh och otwingath medh Nogen Rjitgangh
aff andelige eller werldzlige aff honum eller then helge kirches efftherkommende,
Vthen medh friit Vilkor effther mith egith samwith . . .»
2 Hadorph, s. 383 f. Såsom utfärdare av rådets förpliktelse stå biskoparna
Matts och Otte, electus Hemming, Sten Sture, Svante Nilsson, Knut Eskilsson,
Nils Clausson, Sten Kristiernsson, Erik Johansson, Johan Månsson och Nils
Eskilsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
