Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan. Kyrka och stat åren 1497—1507 - III. Kyrka och stat under Svante Nilssons riksföreståndareskap 1504—1512 - 3. Ny förhandlingsperiod (till sommaren 1505)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lOO
GÖSTA KELLERMAN
ej bevisa sin anklagelse och Brask förde nu talan mot honom för
den skamliga beskyllningen. Kung Hans fann detta i sin ordning
men då han tillfrågade de närvarande rådsherrarna om deras mening,
hade Sten Sture, Arvid Trolle och, som det heter i Brasks
framställning, »flere Lasse Nielses wenner» tillrått, att målet skulle
återförvisas till Linköping, enär enligt svensk lag gärningen skulle
rannsakas där den övats och dessutom riket hade många mer
maktpåliggande ärenden. Lasse Nilsson hade emellertid vägrat att infinna
sig för rådstugurätten och denna lät då saken falla. Till yttermera
visso hade Lasse Nilsson av Sten Sture lyckats förvärva ett
skyddsbrev »till alle rettemola», med stöd av vilket han kunde förklara,
att han ej behövde stå till rätta utan att herr Sten själv vore
närvarande. Brask anmärkte härom fullt riktigt, »at beskermelse
breff pläge giffves til lag oc rett oc ey emot». Onekligen är det
underligt, att Sten Sture, som själv tillrått ärendets hänvisning från
rådet till laga forum, ändå fann för gott att kvälja dom genom att
partiskt ingripa såsom högre instans. Under sådana
omständigheter är det ganska naturligt, att Linköpings rådstugurätt avstod från
att ge något utslag — det gällde ju också en av stadens främste
män — utan i stället hänsköt målet till riksrådet, en sannskyldig
»circulus vitiosus». Brask hade blivit uppbragt över denna
rättslöshet och givit till svar: »thet ware emot lagen at the skulle sönia
(= neka) hanom lag oc rett oc theris eed som the haffde sworit, at
the wid fattige oc riike i allom doomom rett fölie skulle Oc thet ey
för weeld Rätzsl Affund Frändspiell eller wenskap latha». Lika
liten framgång hade Brask haft med att stämma Lasse Nilsson
inför biskopen och domkapitlet. Då Brask bad biskop Henrik om
hjälp, svarade denne, att han ej heller själv kunnat få rätt mot
Lasse och att om han vidtoge några åtgärder, så skulle det kunna
kallas avundsgärning (m. a. o. han var jävig). Därför fick Brask
taga saken i egen hand. Det hade ej heller varit möjligt för Brask
att låta saken falla, enär Lasse låtit sprida ryktet om förfalskningen
bland allmogen. Det hade sålunda blivit en hederssak såväl för Brask
personligen som för domkapitlet att få honom rentvådd. Eftersom
han ej kunnat få rättvisa inom riket1, hade han begivit sig till Rom
1 Situationen skildras så i Brasks relation, att konungen var utrikes, Sten
Sture vistades på Viborgs slott och herr Svante låg sjuk. Ärkebiskopen
omnämnes icke och har tydligen ansetts maktlös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
