Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan. Kyrka och stat åren 1507—1512 - 8. Omsvängning i det politiska läget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
GÖSTA KELLERMAN
berättade även, att ärkebiskopen just låtit sända ett fyrtiotal
beväpnade svenner till Uppsala, samt förklarade, att han ej visste om han
skulle betrakta dem som ovänner eller vänner, och bad om besked
därom.1 Något så märkvärdigt var det dock knappast, att
ärkebiskopen sände folk till Uppsala för att skydda kyrkans och sin egendom,
då det hotade att bli strider i trakten. Att dessa svenner skulle
deltaga i angreppet på Frötuna, varom f. ö. bara ett rykte återgivits,
synes icke kunna antagas.
Ett faktum är visserligen, att Jakob Ulvsson några veckor senare,
den io november, häftigt kritiserar Bengt Laurensson och Bengt
Eriksson för deras uppträdande.2 Ärkebiskopen anklagar dem för
att ha begynt inbördeskrig och för att ha belägrat »gode mens gärder»,
efter vad han förnummit. Man har sålunda först att taga hänsyn
till, vilken version av händelseförloppet som delgivits ärkebiskopen.
Såväl härom som om vad som vidare passerat veta vi dock intet
(det må också framhållas, att händelserna omkr. d. 20 oktober blott
föreligga i den ena partens relation). Vidare är det tydligt, att
ärkebiskopen överhuvud ogillat en aktion, som företagits utan riksrådets
vetskap och samtycke (»Wethe wii ecke, hwrw i thet framdelis
for-sware kunne, epter at i swadant opbegyntt haffue wthen rigesins
radz wethe oc samtykkie, som i swadane drapeliga ærende borde
ware aatsporde»). De vore icke ursäktade med att handla på
riksföreståndarens uppdrag, ty även han vore pliktig att följa riksrådets
råd i dylika ärenden (»Then herre, i mene wele paskiwte, kan oc ecke
eder i the ærende försware, ty at honum bör eche slik pasla wthan
rigesins fölie i slike drapelike ærende»). Barskt säger ärkebiskopen
också ifrån, att han ej ånyo vill tolerera våldgästning av
prästgårdarna, något som skett under den nästförflutna sommaren.
Oroligheterna ebbade emellertid ut. Sten Kristiernsson torde ej
ha fått det stöd han väntat på och herr Svante visade sig för sin del
villig till försoning. Så förklarade han den 22 november inför
Stockholms rådhusrätt och i närvaro av ett flertal frälsemän, att han ej
hade något otalt med någon god herre i riket utom Sten
Kristiernsson, och även med honom ville han sluta fred, »wppa tet at inte større
obestond komme skulle inbørdes». Villkoret vore dock, att herr Sten
1 »Ja[ch] wedh icke, om jach shall hölle them till owenner eller wenner,
[huilket] i will scriffvae migh öfortöffueth swar ath rette myg effther.»
2 BSH V, s. 486.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
