Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Hans Cnattingius, Den centrala kyrkostyrelsen i Sverige 1611—1636 (Docent Gösta Kellerman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
ningen i Gustav Vasas kyrkopolitik 1539 kom som en reaktion mot de
svenska reformatorernas självständighet och ökade evangeliska
aktivitet och sammanhängde även med en förändrad utrikespolitisk kurs.»
Då det icke endast var fråga om en kyrklig organisation utan om en
organisation av hela statsväsendet, varibland kyrkan, kan givetvis icke
reaktionen mot reformatorerna ha varit av någon avgörande betydelse,
i synnerhet som motsättningen gentemot dem länge förefunnits. En
betydelsefull omständighet, som påpekats av Svalenius men som förf.
icke beaktat, är vidare, att Georg Norman såsom ett slags
kyrkominister fått sin plats i rådet till skillnad från biskoparna.
Förf. menar, att det furstekyrkliga enväldet nu infördes i Sverige.
Gustaf Vasas kyrkliga envälde var dock redan före 1539 ett faktum,
det infördes icke då, men det gjordes ett försök att organisera detta
envälde.
I sin framställning av »Consistorium generale» har förf. fäst särskilt
avseende vid dettas uppgift att möjliggöra kontroll över biskoparnas
ämbetsutövning samt att öppna en väg för prästerna att överklaga
biskoparnas och kapitlens domslut. När det (s. 217) framhålles, att
Svea hovrätt år 1632 för första gången handlagt en tvist mellan en biskop
och en präst, borde det med hänsyn härtill ha poängterats, att det i
detta fall var biskopen, som drog målet inför hovrätten. Biskop
Paulinus var »actor» i målet, Björnlundius »reus». Vidare hade det varit av
vikt att här ha fått omnämnt, att riksrådet tillåtit Paulinus att draga
sin sak inför hovrätten med den motiveringen, att en biskop lika väl
som adeln kunde anses ha rätt att vända sig till hovrätten.
Förf. bagatelliserar konflikterna mellan kyrkoledningen och
församlingarna beträffande prästtillsättningar (s. 280) såsom varande
undantagsfall. Men häremot står punkt 13 i förslaget till »consistorium
generale», som refereras av förf. s. 308, där det heter: »att trätor ofta
uppstodo mellan biskopar och församlingar om dylika ärenden». Det är
tydligt, att prästtillsättningsfrågorna varit ett viktigt motiv för
planerna på »consistorium generale».
En del allmänna historiska omdömen och termer äro av ganska
tvivelaktig natur. Så säges s. 3, att staten till sist grep över även till det i
egentlig mening kyrkliga. Såväl den antika kejserliga kyrkorätten som
den äldsta germanska inbegrepo ju dock vidsträckta kyrkliga befogenheter
för furstarna och man har härvidlag att räkna med en oavbruten
kontinuitet. S. 5 talas om furstarnas kyrkliga befogenheter såsom en
realpolitisk faktor. Dessa befogenheter byggde ju dock till stor del just på
idén om kungadömets sakrala eller teokratiska karaktär. Betänkligt
är det vidare från både saklig och formell synpunkt att om denna tids
kristendom använda uttrycket »den kristna monismen» (s. s.).
Någon gång skymtar man i förbigående vad som kan förmodas
vara förf:s totalsyn på ämnet. Sålunda synes »samspelet mellan
statsmakt och kyrka» vara ett för framställningen rätt signifikativt uttryck
(s. 151). Härtill må invändas, att Kungl. Maj:t dock var »överhet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
