Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan - Tillägg. Jakob Ulvsson efter avsägelsen 1515—1521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB ULVSSON EFTER ÄMBETSAVSÄGELSEN
45
holm. Ännu den 26 oktober har han i Mariefred vidimerat tvenne
brev rörande Sten Sture d. ä:s förvärv från kronan av det sedan
till Mariefreds kloster donerade Gripsholm.1 I Mariefred har Jakob
Ulvsson också kort före Stockholms blodbad mottagit besök av
Gustaf Eriksson, enligt Peder Svarts berättelse i hans krönika.2
Det är ett ganska märkligt och talande faktum, att sonen till Erik
Johansson, en av Sturepartiets ledande män, enligt denna skildring
med största förtroende vänt sig till den gamle ärkebiskopen: »Hoes
honom söckte han tröst och badh om ett godt rådh, hwadh han
skulle företaga.» Det tyder i sin mån på att propagandan mot Jakob
Ulvsson till stor del var uppkonstruerad för att tjäna ett politiskt
syfte.
Jakob Ulvsson skall ha givit Gustaf Eriksson det rådet att
underkasta sig Kristiern samt lovade att medla för honom genom ett
brev till riksrådet för att skaffa honom lejd »och een fast försäkring»,
såsom andra konungens motståndare fått. Ty det var ej annat att
förmoda än att ali ovilja nu var förgäten. Han kunde också meddela
Gustaf Eriksson, att denne var inbegripen i det fredsbrev, som
Kristina Gyllenstierna före kapitulationen erhållit av konungen.
I flera dagar skall herr Gustaf ha stannat hos den åldrige ärkebiskopen,
dessbättre utan att låta övertala sig. Under tiden kom det hemska
budskapet om Stockholms blodbad (den 8 november). Om den
verkan detta budskap gjorde på Jakob Ulvsson berättar krönikan:
»Men förberörda Erchebiscop Jacop war försåffat (= domnad),
och både blygdes widh thet farlige rådet han honom giffuit hade,
så och att han icke hade heller wiste hwadh han yterligare här till
säia skulle.» Skildringen förefaller trovärd, så mycket mer som den
står i strid mot den eljest förhärskande officiella tendensen att
svartmåla Jakob Ulvsson. En djupt mänsklig tragik vilar över
denna episod.
Efter denna katastrof för hans livsverk har Jakob Ulvsson endast
levat några månader till. Sina politiska förbindelser har han ännu
en gång sökt utnyttja genom att stödja en ansökan om kungligt
lejdebrev från rådmannen Michel Nilsson och väpnaren Erik Kyle
(den 3 december).3 Det sista vi höra av Jakob Ulvsson är genom
1 Pg. brev i RA.
2 Ed. Edén, s. 10.
3 STb V, s. 313 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
