Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Hahr och N. J. Söderberg (†), Uppsala domkyrka under 1700-talets första hälft - I. Åren 1702—1711 - 1. Uppsala domkyrkas återställelse 1702—1711. Konsthistorisk sammanfattning. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IO
AUGUST HAHR OCH N. J. SÖDERBERG
digare. Om dess konstruktion påpekar Söderberg, att den ej
omtalas i handlingarna, men framgår av ovannämnda
uppmätningsritningar, och kan här hänvisas till vad å sid. 2x8 säges om
bjälkkon-struktionen. Taket belade man med kopparplåt. Härför blev det
ej nödvändigt att uppköpa ny takkoppar. Vad som kom till
användning var helt enkelt det omsmidda skrotet efter den gamla
kopparn, som man med mycket besvär lyckades uppsamla ur
gruset ovanpå valven och på marken omkring domkyrkan. Det samma
gällde teglet. Allt det som bröts ned vid reparationen, användes
för nya anordningar. Dessutom fanns tillgång på tegel från äldre
brandskadade byggnader, t. ex. S. Eriks kapell.
Bortse vi från rent praktiska behovsåtgärder, innebar
förändringen i stil ett angrepp mot den medeltida traditionen och ett
försök att så mycket som möjligt anpassa den vördnadsvärda
katedralens yttre gestalt efter dåtidens fordringar på ett arkitektur verk.
De mäktiga västtornen med deras baltiska dekorationssystem, som
lyckligtvis domkyrkotornen i Västerås och Strängnäs ännu ge oss
en föreställning om, vågade man sig inte på, helt naturligt. Men
det övriga var väsentligt plattare och lägre än förut. Bjärtast
illustrerades detta av de mot öster utskjutande korkapellen.
Hori-sontalismen hade segrat över hela linjen. Ett problem återstod
likväl att lösa. Huru skulle man förfara med tornens betäckningar,
deras krön eller spiror? Några förslag eller ritningar till dylika
känner man ej från denna tid. Här borde man väntat, att Tessin själv
lämnat ett projekt. Ej tio år hade förflutit sedan han reste den
höga, obeliskartade spiran på Västerås domkyrkotorn. Troligen
tänkte man sig likväl i Uppsala lägre huvar eller lanterniner ungefär
i den stil de av Carl Hårleman slutligen utformades. För tillfället
arrangerades en provisorisk brädbetäckning, pyramidformade
tornhuvar, vilkas utseende vi känna genom en avbildning av den dåtida
domkyrkan på en av tornklockorna, Massan benämnd. (Söderberg,
pl. 4 fig. 2). Man borde väl närmast väntat få se dem å någon
samtida teckning. De uppsattes under ledning av byggmästaren Johan
Weber 1706, samma år som taket färdigställdes. Något senare
sattes ett urverk i en större trähuv på det södra tornet.
Restaureringen av domens yttre genomfördes alltså tämligen
raskt. Eenberg säger i slutorden till sin förut omtalade
beskrivning: »Store domkyrkan lärer invärtes bliva restituerad till det skick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
