Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugo Norman, Rimkrönikan om Linköpings biskopar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13°
hugo norman
Birgitta». Den innehåller en rad notiser i annalform om Sveriges
kristnande och Linköpingsstiftets tidigare historia samt om Birgitta
och hennes släkt. Av allt att döma ha vi här inte att göra med någon
avskrift utan med ett kompilationsarbete. Författaren uppger ett
par gånger som källa Johannes Magnus’ arbeten och den av Petrus
Olai Wadsteniensis utgivna första svenska almanackan.1 Detta verk
synes emellertid icke stå i litterärt samband med den
Birgittakronologi av Messenius’ hand, som återfinnes i Palmsköldska samlingen n:r
178 i Uppsala universitetsbibliotek.2
Vi ha alltså exempel på att den hand, från vilken B-texten
härrör, uppträder som självständig författare eller i varje fall som
kompilator vid sidan av sin verksamhet som avskrivare. Vilken roll har
han spelat vid tillkomsten av den extra versionen av
biskopskrönikan?
Rubriken till denna lyder: »De episcopis Lincopensibus ab initio
christianismi fundati in Suecia Rythmi antiquiores correcti.» I
fortsättningen återkommer detta »Rythmi» flera gånger, och det råder
intet tvivel om att med dessa rim, som enligt rubriken »rättats»,
menas A-texten.
B saknar den femtio verser långa inledningen, som ju emellertid
kan vara ett senare tillägg till A. I övrigt visar det sig, att B, trots
att den har tre biskopar mer än A, ändock med få undantag inte
meddelar någon ny text utöver den vi känna från den vanliga
krönikeversionen.3 Skillnaden är, att dessa samma verser fördelas på
olika sätt. Det är endast några få rader i B, som icke återfinnas i A.
De rubriceras då emellertid regelbundet som tillägg.4 Till vad?
På ett par ställen står, att man kan tillägga ett par anförda rader ,
på ett annat är formen så föga kategoriskt som att »man, om man så
vill, kan tillägga följande».6 Sådana uttryck använder icke den,
som rättar en text efter en äldre förlaga. Detta om tilläggen.
Sättet att anföra den gemensamma texten talar samma språk.
1 ». . . ut p:o: W:s in sua practica . . .»
2 Betr. denna se S. Kraft, Textstudier till Birgittas revelationer, sid. 143,
not 4.
3 Se exkursen!
4 »Additio noua (nostra?).» Påpekas måste, att texten ej hör till de mest
lättlästa och på sina håll tyvärr är oläslig.
5 »Eius Rythmis addi potest in fine sic . . .» (till S:t Nicolaus).
6 ». . . in fine addi possunt si placet» (till biskop Henrik IX).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
