Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Jerker Rosén, Konung Valdemar Birgerssons färd till påven 1274—1275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8o
JERKER ROSÉN
den form, i vilken det skett i det ovan citerade brevet, som är
utfärdat i Linköping och i vilket biskopen nämnes som vittne. Brevet
torde således innebära, att bötesuppbörden på kanikernas och
domkyrkans jordar överflyttades från biskopen till kanikerna, liksom
biskopen avstått från en del av sin tionde till kanikernas favör.
Men med denna tolkning kan man icke draga några som helst
slutsatser i den riktningen, att något allmänt andligt frälse icke
existerat.
Slutligen ha bullor, i vilka påven stadfäst de svenska kyrkliga
privilegierna, åberopats.1 Under Birger Jarls regeringsperiod falla
endast tvenne sådana bullor. Den 3 december 1250 har Innocentius
IV stadfäst alla uppsalakyrkans privilegier, givna av påvar och
konungar.2 Samtidigt har stadfästelse begärts och ernåtts på
domkapitlets inrättande vid ärkebiskopsstolen.3 Sistnämnda åtgärd
har säkerligen skett med Birger Jarls aktiva stöd4, något som i
och för sig visar, huru litet man kan sluta enbart av en dylik
stadfästelse. Lika litet veta vi om bakgrunden för den andra
stadfästelsen på ärkebiskopsstolens privilegier av den 23 oktober 1256.5 Den
enklaste förklaringen synes vara, att uppsalakapitlet önskat
stadfästelse av den nye påven, Alexander IV, vilken i december 1254
efterträtt Innocentius.
I de anförda källorna saknas varje stöd för ett antagande, att
Birger Jarl fört en hårdhänt politik gentemot kyrkan. Å andra
sidan veta vi, att Birger understött de kyrkliga strävandena och
att han betraktat kyrkan såsom sin bundsförvant. Domkapitlenas
inrättande och de omfattande donationerna tala sitt tydliga språk.
De påvliga åtgärderna att uppmana de svenska biskoparna att
lämna Birger och Valdemar all hjälp mot orostiftare, vilka »prout
decet catholicos principes cupiant, sicut intelleximus, ecclesias et
personas ecclesiasticas in regno Svetie constitutas in sua confovere
iustitia et a malignorum incursibus defensare»6, och att meddela
den kungliga familjen generell syndaförlåtelse, vilken utsträcktes
att gälla alla brott, som begingos inom tre månader efter det bullan
1 Tunberg, a. a., HT 1917, s. 75.
2 DS 381.
3 DS 380.
4 Rosén, De sekulära domkapitlenas tillkomst, STK 1940.
5 DS 437. 6 DS 396.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
