Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gösta Langenfelt, Biskop Thomas’ frihetsstrofer och medeltida skotsk frihetsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ioo
gösta langenfelt
(I 230 ff.).1 Bevis för Wallace’ folklighet äro, att enligt Forduns
krönika (xi. 31; Fordun † 1384?) de skotska ädlingarna voro
svartsjuka på Wallace’ popularitet och därför övergåvo honom i slaget
vid Falkirk, samt att engelske kungen Edward Långskank gav
pardon åt alla infångade skotska ledare utom åt Wallace. Efter
Falkirk-slaget förde han guerilla mot engelsmännen året 1299, men begav
sig så till Frankrike för att skaffa hjälp, liksom han hade utsända till
Norge i samma ärende, och besökte möjligen Rom för att beveka
påven. I varje fall hade han av franske kungen Filip fått introduktion
till påven, i vars närhet en skotsk beskickning vistades mellan 1298
och 1305, vilket senare år Wallace avrättades och steglades i London.
Den engelske översättaren av Dante, Dr. Plumptree, har påpekat,
att den store italienaren kände till de skotska frihetskrigen.
Medan Wallace förefaller vara en skotsk Engelbrekt, som
uppreser sig mot en engelsk Erik av Pommern, verkar Robert Bruce att
vara en skotsk Karl Knutsson. Han deltog i Wallace’ resning, men
skilde sig efter en tvist från honom, blev folkledare efter Wallace’
död och valdes av det skotska prästerskapet till kung av Skottland
1310. Han förvärvade Hebriderna av norska kungen 1312, och efter
alla stridshandlingar mot England från 1296 erkändes han av påven
1323 som kung av Skottland och slöt som jämbördig fred med
England 1328. Följande år avled han. Barbour säges i sin »roman» ha
förväxlat farfadern, som var tronkrävare 1290, med sonsonen, som
blev skotsk kung2; dessutom nämner Barbour icke Wallace, ett
förbiseende som väl får skrivas på den konstnärliga konceptionens
konto. Två sådana hjältar skulle ha förryckt centralfigurens
ställning i hans epos.
1 Om andra äventyr, liknande Gustaf Vasas, som cirkulera i engelsk
litteratur om den engelske kung Alfred († 900), se Björkman, Finsk Tidskrift
1910, s. 342 ff.
2 Detta kan inte tveklöst godtagas. A. Mure Mackenzie, Scottish
Literature to 1714, s. 46, betvivlar, att förväxling skett, utan antager, att det
förmenta misstaget beror på att Barbour nämner, att han kommer att skildra
»kungens» historia, varefter den historiska skildringen börjar med
omnämnande av farfadern från omkring 1290. När historien kommer fram till hans
hjältes egna bedrifter, säger Barbour: »This lörd the Brus I spak of ar» (Denne
herr Brus jag talade om förut); därmed åsyftar han icke tronkrävaren av
1290, utan den person, som allra först nämndes, d. v. s. kungen. Iakttagelsen
förefaller riktig. — Barbours ’Brus’ påbörjades omkring 1375 och föreligger
i äldsta bevarade ms. från 1438.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
