Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Hans Cnattingius, Om fromhetslivet i Linköpings stift under sjuttonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM FROMHETSLIVET i linköpings stift
185
När man iakttager, hur på detta sätt de olika fromhetsriktningarna
gripa in i varandra, ter sig frågan om den terminologiska
benämningen mindre angelägen än fastställandet av själva den konkreta
fromheten och dess typ. Beträffande Ödeshögsväckelsens typ, dess
attityd mot livet, dess förkunnelse, sång, bön och
uppbyggelselittera-tur, äro källorna tämligen tystlåtna. Man slutar upp med att besöka
gästgivargårdar och lekstugor, man samlas till konventiklar. Samuel
Hedborn, som var barnfödd i grannförsamlingen Heda 1783 och
under sin uppväxttid hade rikliga tillfällen att iakttaga den
»herrn-hutiska» väckelse, som utgick från Ödeshög, har i sin självbiografi
Minne och Poesi nedtecknat sina intryck av denna.1 Det har icke
tidigare påpekats, att de där förkommande prästerna äro just Eek
samt dennes efterföljare som ledare av väckelsen De Rogier.2 »En
prest», skriver Hedborn, »för hvars minne jag hyser mycken
vördnad, inplantade den af ädelt och välment nit». Denne, Eek alltså,
avled, »begråten af en otalig mängd af lärjungar». Därefter följer
en antipatisk skildring av en ung adjunkt, som icke kan syfta på
någon annan än De Rogier. »Sången utgjorde största delen af hans
lärometod», en viktig upplysning. Han hatade »all oskyldig glädje . . .
Barnet, som under känslan af en frisk blod yttrar sin njutning genom
lek och språng, beklagar han som en tidig syndaträl. Stjernan,
gräset, blomman, få ej tala till hans hjerta om Gud. Bokstafven, den
döda bokstafven allena, skall göra honom salig. Han hatar konsten.
Musiken, känslans skönaste uttryck, anser han ej såsom utfluten af
gudomliga källor, utan såsom en arffiendens snara.»
Att Hedborn stått oförstående inför väckelsen hindrar icke, att
vi ur hans skildring kunna utläsa åtskilligt om denna, som tydligen
hade alla de egenskaper, vilka känneteckna vad som populärt kallats
för »läseri» eller »pietism». Om Ödeshögsväckelsen gäller detsamma
som om Fröjeredsväckelsen i Västergötland och delvis om
Norrlands-läseriet, att först uppdagandet av de historiska förbindelserna med
Herrnhut kommit forskningen att förstå, att man hade att göra
med herrnhutisk väckelse.3 För Ödeshögsväckelsens del kunna vi
1 S. J. Hedborn, Samlade skrifter (1853), s. 14 f.
2 Se Rodén, a. a., s. 118 f.
3 Pleijel, Karolinsk kyrkofromhet, pietism och herrnhutism, s. 498, 502,
614. Densamme, Från fädernas fromhetsliv, s. 127 ff. Hasselberg,
Norrländskt fromhetsliv, I, s. 43. Rodén, Herrnhutismen i Norrland. KÅ 1938,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
