Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Hjalmar Brenel, Etiska motiv i Henrik Ibsens dramatiska diktning (Doc. Gunnar Tideström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2o8 GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
icke sällan med den allmänna konventionsmoralen och kommer under
samma dom. Lagetiken, som inte tar hänsyn till en handlings inre
motivering, kräver för litet av människan, den motverkar ej individens
egoism utan uppammar nya former därav, inte minst
självrättfärdig-heten. Ibsen är angelägen om att uppvisa, hur med lydnad för lag och
sed djupt oetiska handlingar kunna förbindas. I sin kritik av
lagmoralen har Ibsen många beröringspunkter med evangelisk etik. Att, som
den senare hävdar, de nämnda auktoriteterna kunna ha en positiv
betydelse, är en tanke, som aldrig tycks skymta i Ibsens skildring.
Anmärkningsvärt är, att han ständigt bedömer moralen ur den enskildes
synvinkel. Vilka etiska problem som än beröras, förblir
huvudsynpunkten individualistisk. Man gör sig dock, som Brenel inskärper, skyldig
till en felteckning, om man blott fäster uppmärksamheten vid Ibsens
krav på individens frigörelse ur lag- och konventionssystemet och inte
samtidigt betonar, att detta krav är inspirerat av omsorgen om en högre
och renare moral.
Ett par för avhandlingen centrala kapitel äro de fjärde och femte,
som belysa, hur psykologiskt skarpsynt skalden skildrar sambandet
mellan livsriktning och själsförfattning. Egocentriciteten alstrar i hans
diktning — liksom det enligt kristen åskådning gör det i
verkligheten — ett månggestaltat lidande: ensamhetskänsla (hos t. ex. Skule
och Brand), ångest (bisp Nikolas), tvivel (Skule, Julianus), skuldkänsla
(Fru Inger, Rosmer, Solness). Men egocentriciteten framgår också ur
lidande, t. ex. organmindervärdighet. Ibsens dramer ha en förbluffande
klar blick för vad barndomsupplevelserna betyda för livsutformningen.
Hans människoskildring åskådliggör, såsom Brenel påvisar,
psykologiska idéer, som först den adlerska individualpsykologien teoretiskt
utformat. Den livsomriktning från självhävdelse till hängivelse, som
skalden upprepade gånger söker skildra, särskilt i dramernas slutscener,
kommer till stånd först när egocentriciteten lett till en svår
krissituation; detta påminner om den uppfattning av karaktärsändringens
förutsättningar, som framförts av individualpsykologen Fritz Künkel. I
ett annat avseende kommer Ibsen den kristna uppfattningen nära:
självhävdelsen får karaktären av skuld, och »tros- och hängivelselivet
hos människan, det etiska uppvaknandet, kommer till stånd,
därigenom att hon i nödläget får erfara en obetingad, offrande och förlåtande
kärlek, som utlöser tro och nytt liv».
Det kapitel, som fått rubriken Magterne, synes i sin nuvarande form
vara det minst givande. Att det i dramatisk diktning med övervägande
tragisk prägel ofta talas om vedergällning och ödesbestämdhet är
nästan självfallet, och att det i Ibsens rika persongalleri, som rymmer
gestalter ända från romersk forntid och nordisk hednatid till skaldens
egen samtid, finns människor, som tro på Nemesis eller nornorna eller
en straffande Gud eller en förståelsefull Försyn eller en
naturvetenskapligt motiverad kausalitet, är också det mycket naturligt. En rad kort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
