Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erik Berggren, Jacob Boëthius och hans opposition mot det karolinska enväldet - 4. Högmålsprocessen mot Boëthius 1697
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JACOB BOËTHIUS OCH HANS OPPOSITION
2 5
konungens anstalter och förordningar, samt huru de kunnat
antaga de kungliga förordningarna i den formen, att allt i dem måste
förbli orubbligt och oföränderligt. Intet mänskligt kan vara fast
och orubbligt, endast Herrens nåd förblir fast i evighet. Boëthius
undrar vidare över att ständerna förpliktat sig att med liv och blod
försvara Kungl. Maj:ts förordningar. Kungen är dock en människa
och kan göra sig skyldig till fel. Att försvara sådana bräckliga och
felaktiga anstalter med liv och blod kan ju därför bli liktydigt med
en förföljelse av sanning och rättvisa. Boëthius anser det också
vara brist på sann kristen gudsförtröstan, att ständerna i 1693 års
beslut åtagit sig att utgöra den redan 1686 och 1689 lovade
krigs-bevillningen i händelse av ett framtida krig. Detta är idel
mänskliga beräkningar. Man bör till sådana löften foga ett »om Gud vill»,
ty om Gud ytterligare skulle hemsöka landet med missväxt och
hunger, var skulle man då taga dessa krigsbevillningar.
I slutet av sin inlaga till konungen har Boëthius velat påpeka
konungens plikt att icke allenast tillse, att den oskyldige
undersåten går fri från orättvisa plågor, utan också, att den skyldige och
medvetne syndaren blir straffad. Annars kommer dennes synd över
konungen själv och hela landet. Men stora och vederstyggliga synder
förekomma både hos världsliga och andliga, ja, t. o. m. hos dem som
äro i konungens livvakt utan att dessa bli påtalade och straffade.
Härmed slutar referatet av Boëthius’ skrivelse till konungen.
Själva relationen synes vara sakligt riktig och den bekräftas också
till sina huvudpunkter av Boëthius’ senare inlagor. Här föreligger
in nuce hans senare mera utvecklade opposition mot enväldet
i vad det gäller enväldets princip. Vi se redan här, hur han förkastar
den enväldiga kungamakten i dess självhärlighets former och han
gör det med en uteslutande biblisk och kristen motivering.
Ytterligare fördjupas och förstärkes hans opposition, då han
ställer denna kungamakt i relation till kyrkan. Missförhållandena
i den kyrkliga styrelsen och förvaltningen enligt den nya
kyrkolagen och en del av dess påbud i övrigt behandlas i inlagan till
ärkebiskopen. Den första punkten gäller kyrkolagens föreskrift om
bannet. Här, menar Boëthius, ha två saker blivit otillbörligt
hopblandade, nämligen varje kristens rätt att bestraffa en syndande
broder och prästens rätt att å ämbetets vägnar bestraffa uppenbara
syndare. Genom lagen har man bundit Guds ord i en mänsklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
