Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erik Berggren, Jacob Boëthius och hans opposition mot det karolinska enväldet - 5. Boëthius’ fängelsetid 1698—1710 och senare öden. Hans författarskap - 6. Oppositionens karaktär, dess tids- och idéhistoriska sammanhang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5-2
ERIK BERGGREN
ett brev till hustrun, daterat 7 juli 1710.1 Av liknande art är hans
skrifter mot den »onödiga skäggerakningen» och »Om oren spis och
blodätande».2 Den kanske märkligaste av Boëthius’ skrifter är den
syndabekännelse, som han inlämnade till pastor primarius i
Stockholm 1708, daterad 15 mars 1708.2 Den är ett sannskyldigt
mänskligt dokument och torde vara tämligen enastående för sin tid.
Det återstår oss nu att i ljuset av dessa senare skrifter söka ge
en systematisk framställning av Boëthius’ opposition, samtidigt
undersöka dess egentliga karaktär och att därefter söka inställa den i
ett större sammanhang.
6. Oppositionens karaktär, dess tids* och idé«
historiska sammanhang.
Vi ha i det föregående sett, att Boëthius’ anmärkningar voro
inriktade åt två håll, dels mot konungens en våldsmakt,
suveräniteten i allmänhet, och dels mot kyrkoordningen och mot konungens
makt i kyrkliga ärenden i synnerhet. Vi ha sett, att ledmotivet för
hans opposition varit att beivra allt, som kunde strida mot Guds ord
och ära.
I fråga om envåldsmakten i allmänhet var det mot
suveränitetsformlerna av 1693, som han vände sig. Orden om konungens
styrelse »efter eget behag» och att konungen icke var någon på
jorden »för sina actioner responsabel», hade särskilt upprört honom.
De inneburo ett brott mot Guds ord och hans ära. Av sådana
deklarationer tycktes vara klart, att konungen ville göra sig själv till Gud.
Det kan understundom synas, som om Boëthius framför allt fäst
sig vid ord som suveränitet och liknande och vid vissa formuleringar,
och att föremålet för hans inskridande skulle kunnat avlägsnas
endast genom en förändring i uttryckssätt. Det kan förefalla så, om
man endast läser Boëthius’ första inlagor. Han säger rent ut i sin
s. k. exceptio, att han icke velat angripa suveräniteten, i vad det
gällde själva saken, konungens makt att enväldigt befalla sina
undersåtar: »icke heller disputeras konungen des Souverainitet och enwäl-
1 Loenbom, a. a., s. 43 och P. Hanselli, Vitterhetsarbeten af svenska
författare, 7, s. 208 f.
2 I N. 1996.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
