Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Olle Hellström, Elevationsstriden och enighetsförbundet efter Uppsala möte 1593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEVATIONSSTRIDEN OCH ENIGHETSFÖRBUNDET
IOI
animositet gentemot papismen, som ytterligare förstärktes genom
den nationella motsatsen till polackerna.1 En religionskrigets
atmosfär hade utbrett sig över Stockholm hösten 1593. På
uppsalariksdagen kulminerade troskampen. Ett moderat förslag till
kunglig edsförbindelse från borgare, krigsbefäl och bönder2
omarbetades och skärptes av prästerskapet, som med ständernas bifall
framställde preciserade fordringar som villkor för undersåtlig lydnad3.
Hertig Karl framkastade förslag om katolikernas rätt till en kyrka1
— en antydan till samverkan med konungen för en viss
religionsfrihet —. Ständerna vägrade dock att upplåta ens en fotsbredd
mark för romersk gudstjänst.5 Under Abraham Angermannus
ledning förnyade de endräktens förbund till den evangeliska
bekännelsens värn.6 På adelns förslag beslöto stånden var för sig att
arvlöshet och ämbetets förlust skulle drabba den som avfölle eller
läte uppfostra sina barn i en främmande religion.7 Konungens
slutliga ed och bekräftelse av Uppsala mötet8 väckte uppriktig glädje
och tacksamhet hos prästerskapet. I sin ed till konungen9 lovade
detta att ha liv och välfärd osparda för konungen i nödens stund.
Det skulle alltid förmana sina åhörare till trohet och lydnad emot
1 Se exempelvis: J. Messenius, Scondia Illustrata–-, Tomus Octavus,
s. 16—17, Werwing, a. a., I, s. 197—199, T. Norlin, Svenska kyrkans historia
efter reformationen, s. 33—39. Oviljan mot allt katolskt ceremoniväsen var
stark-. Harmsna och livfulla skildringar av sammanstötningar möta i rådets
brev till konungen 21 nov. 1593 (SRA, III, s. 180—182) och prästerskapets
skrivelse till hertigen 4 dec. 1593 (SRA, III, s. 210—212). Det heter om
katolikerna att »theres djerfhet och hädelser vexer utan all försyn», de katolska
andliga benämnas »blodgirige präster» (SRA, III, s. 212). I en berättelse
säges, att om Malaspina och hans jesuiter trätt in i kyrkan vid konung Johans
begravning hade de aldrig kommit levande därur (SRA, III, s. 272).
2 SRA, III, s. 301—303.
3 SRA, III, s. 304—308. Jfr N. Ahnlund, Sveriges Riksdag I: 3, s. 28,
Renvall, a. a., s. 328.
4 SRA, III, s. 273.
5 SRA, III, s. 273, 281—283.
6 SRA, III, s. 279—286.
7 Detta enligt riksdagsberättelsen (SRA, III, s. 279—282). Jfr SRA,
III, s. 322—326 (Förslag till föreningsakt). Någon officiell handling i denna
sak lär ej ha underskrivits. (Se E. Hildebrand, SRA, III, s. 326.)
8 SRA, III, s. 328, 333—337-
9 SRA, III, s. 339—341. Biskopars, stadsprästers och skolmästares
trohetsed till konung Sigismund den 19 febr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
