Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Olle Hellström, Elevationsstriden och enighetsförbundet efter Uppsala möte 1593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIO
OLLF. HELLSTRÖM
deltida »corpus christianum», som skymtar. Kyrkoledningen har
hyllat en teokratisk samhällssyn av något annan art än Laurentius
Petris. Den kungliga överheten intager icke den uteslutande
platsen i dess politiska system. Enighetsförbundet’ självt, helgat av
Gud och förvaltat av kyrkan, är auktoriteten. Konung, arvfurste,
senatorer och ständer inrymmas här i ett visst balanssystem.
Hertigen är hela Sveriges arvfurste. »Med Rikett utj en sann gudztienst
samhällig.» Härmed underförstås ett underkännande av
calvinist-anklagelsen emot denne. Med hertigen som sitt redskap för
enighetens upprättande har Gud bevisat Sverige stor ära och
välgärning. Prästerskapets känsla för sitt beroende av hertigens stöd
framträder klart i detta brev. Flera vändningar erinra om
svarsskrivelsen till Karl med Salemontanus, maj 1595. Kyrkoledningen
uppträder i 4 dec.-skrivelsen som väktare av Uppsala enhetsförbund,
medlande mellan stridiga intressen i avsikt att återställa den
samhälleliga harmoni, som grundlagts inför kyrkans altare. Rådet hade
förut intagit en medlande ställning mellan konung och folk och
mellan hertigen och ständerna. Nu hade det förlorat denna
auktoritativa ställning och misstänkliggjordes snart av hertigen för
förrädiska stämplingar till rikets fördärv. Gentemot hertig Karls
politiska dynamik framställer kyrkoledningen sin statiska samhällssyn.
Kyrkan vill återgå till de en gång lagda grundvalarna, hänvisar till
ett ärevördigt förflutet och manar till frid och endräkt i nuet. I
det oroliga läget har uppsalakapitlet säkert fruktat såväl hertigens
agressivitet2 och myndiga tendenser gentemot kyrkans
självständighet som rådets och adelns avslappnande iver för den lutherska
frontens bibehållande i en tid av »liturgistisk» agitation. Episkopatet
hade nu inträtt i ett läge, som erinrar om den senare unionstiden;
riksföreståndaren och rådet voro i fejd, konungen befann sig i
utlandet, kyrkan var starkt centraliserad under ärkebiskopens
ledning. Kyrkoledningen innehade faktiskt en nyckelposition. Den
snart inträdande söndringen emellan Angermannus och hans
kapitel har emellertid försvagat dess möjlighet att göra sig politiskt
gällande.
Denna skrivelse är en klerikal predikan, i vilken samhällsfrå-
1 Begreppet enighet här nära nog hypostaserats.
2 Denna riktade sig nästan lika starkt emot uppsalaprofessorerna som
emot ärkebiskopen. Jfr Norlin, a. a., s. 130—131.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
