Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Hans Cnattingius, Johan Wætterdahl och Evangeliska Sällskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»som öppnar mig hela ditt hjerta». Sundelin söker hjälpa den
misströstande och nedslagne vännen i dennes »elände, grämelser, ofrid,
kamp, och otolighet». Den egentliga sjuka punkten finner Sundelin
däri, att Wætterdahl försummat nattvarden och »trons näring i Jesu
blod». Wætterdahl väntade sig alltid »känbar fröjd» och uteblev
därför, när denna icke inställde sig. Och mittunder detta förkunnade
han för andra den oförskylda nåden. »Nej, min Vän, gack du fram, ju
krankare du är», manar Sundelin och fortsätter: »Jag låter nöden föra
mig fram ... Jag föreskriver intet, utan begär blott åtnjutandet.
Och slutar til åtnjutandet af det jag erfar; näml. icke af öfverflödig
glädje, utan deraf, at mitt samvete blir heladt och lugnt ifrån alla
anstöter af frestelse och bekymmer; at jag känner tron lifvad och
barnslig, fast ej undergörande; at jag känner mig blödig af Jesu död
och smärta; at jag känner syndakroppen dödad genom Jesu lekamen.»
För att understryka det sagda redogör Sundelin för sin
ungdomsomvändelse, utförligare än vad veterligen eljes är bekant därom.[1]
I december 1783 hade Sundelin »tappat Frälsaren» och befann sig
i uppenbar inre nöd. Han beslöt då att gå till nattvarden, trots att
»fienden rasade mot min vågsamhet». Då inträffade, när han satt
sitt beslut i verket och mottog kalken, att en röst ropade i hans öra:
»Nu drack du döden.» Sundelin trodde först, att det var Herrens
röst, och ansåg sig förlorad. »Jag kunde ej begripa, huru det var
möjeligt, at Frälsaren skulle fördöma mig just då, och ej afskräckt
mig förut. Jag grubblade natt och dag ... rätt som jag satt, insköt
den helige Ande den tanken hos mig som en fin stråle, kanske, at det
var från fienden — då stod jag up och sansade mig, och sade med
fullaste vishet; icke kanske, utan verkligen var det från ovännen!
Jag kastade mig neder för min Frälsares fötter och bad om förbarmande;
du måste antaga mig, ty Du kan ej finnas osanfärdig i ditt ord; Du
måste, och jag släpper dig ej förr — och jag fick genast
himmelriket och Jesus i mitt hjerta känbart.» Alltsedan dess hade han gått
som en sjuk till läkaren. Sundelin pekar på Luther. Denne hade
också en gång börjat avhålla sig från nattvarden, men han märkte
»frestarens spel» och gick dit utan att ens skrifta sig. »Jag är en ifrån
början Lutheri lärjunge, och har stådt frimodig mot djefvulen.»
Detta är värt att lägga märke till som ännu ett vittnesbörd om
nyevangelismens starka beroende av Luther.[2] Sitt brev avslutar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
