Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingrid Johansson, Altarskåpet vid Strängnäs’ domkyrkas högaltare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
altarskåpet vid strängnäs domkyrkas högaltare 171
Pietà är ett av de ämnen inom ikonografin, som mest intresserat
forskarna. Tidigast tog det gestalt i diktningen, i Marias klagan,
en lyrisk framställning av moderns sorg över sin sons död. Hon
beskriver hur han lidit, hur hans kropp är tilltygad av sår. Han ligger
i hennes knä, och hon trycker honom förtvivlad intill sig. På
1300-talet togo skulptörerna upp detta tema. Det utbildades i Tyskland,
medan den italienska motsvarigheten var framställningen av
begråtandet med Kristus liggande utsträckt på marken, omgiven av
en krets sörjande. Först mot slutet av 1400-talet inordnades i
Nordeuropa vesperbilden i ett större sammanhang så som den
förekommer i Strängnässkåpet.1
De enskilda bilderna i altarskåpen ha alltså icke uppkommit
genom mysteriespelen, men i sammanställandet av scenerna, i
rumsbildningen och i detaljer kan man i varje fall skönja en likhet mellan
teatern och skulpturen. Vid mitten av 1400-talet infogades de nya
motiven, pietà och ecce homo i passionsspelen. Eftersom spelen
skrevos av teologer och innehållet i altarskåpen i allmänhet bestämdes
av beställaren, som ofta var ett kloster, en biskop eller annan teolog,
äro överensstämmelserna dem emellan självfallna, även om man icke
utan vidare kan säga, vilken som givit impulserna. Spelens stora
inflytande har hävdats av Roosval och Måle. Den medeltida scenen
liknade altarskåpens anordning med flera lokaliteter ordnade intill
varandra, icke med scenändring på samma plats. Man har tyckt
sig se kulissartade drag i rumsbildningen i altarskåpen och igenkänt
rekvisita från teatern i de brokiga dräkterna och i detaljer som t. ex.
klippan med kalken i Getsemanebilderna. Mysteriespelen blevo
under 1400-talet alltmera folkliga, flyttades ut ur kyrkorna och
uppfördes på estradrar på de öppna platserna i staden. Ovidkommande
världsliga scener och groteska detaljer blevo allt talrikare. På vissa
ställen förbjödos spelen (redan på 1470-talet), då prästerna ansågo
dem profanerande. Det groteska finnes ju också i den senmedeltida
konsten, framför allt i Tyskland, men i Strängnässkåpet, som alls
icke har en folklig karaktär, är det föga framträdande.
Hur bunden man var av den ikonografiska traditionen vid
altarskåpstillverkningen framgår av beskrivningen av korsfästelsen i
1 W. Pinder, Die dichterische Wurzel der Pietà. Rep. f. Kunstwiss. 1920.
W. Passarge, Das deutsche Vesperbild im Mittelalter. Köln 1924.
II—43660. Kyrkohist. Årsskrift. 1943.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
