Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - S. Lindroth, Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt (Docent Carl-Martin Edsman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’272
granskningar och anmälningar
nödvändig disciplin som komettolkningen». Och tyvärr kan den
omständigheten, att han »blev föremål för uppmärksamhet från
paracel-sistiskt eller hermetiskt håll» icke rucka på denna vedertagna
uppfattning (s. 58). Kriteriet på den stackars regentens vetenskapliga lidelse
utgöres sålunda av intresset för paracelsismen, och man frågar sig då
efter innehållet i de tvenne traktater, som dedicerades till Karl IX
utan att hos denne väcka någon påtaglig entusiasm för den nya läran.
Den ena är en illustrerad alkemistisk skrift och den andra en förklaring
av de underbara egenskaperna hos Achilleus vapenrustning. Enligt
Khunrath måste den ha bestått av elektrum, d. v. s. en blandning av
alla sju metallerna, gjord i ett astralt gynnsamt ögonblick, ty från detta
ämne utgår en ande, som förtrollar motståndarna (s. 56 f.). I jämförelse
härmed ter sig .komettolkningen som en riktigt sober vetenskap, som f. ö.
i våra dagar rönt ett ej ringa beaktande från lärdomshistoriskt håll,
och kanske vågar man t. o. m. rubricera Karl IX:s teologiska intresse
såsom vetenskapligt, i varje fall under den tid, då Uppsala universitet,
ännu i hög grad är att betrakta som ett seminarium ecclesiæ. Och när
de förkättrade ortodoxa teologerna i Uppsala år 1619 avgiva sitt
utlåtande om spiritualisten och prognostikern Forsius, vittnar detta icke
om något större andligt mörker utan snarare om en ovanligt upplyst
ståndpunkt. Ty det göres i denna skrivelse en skarp distinktion »mellan
astrologi och astronomi, mellan den bedrägliga och gudlösa judiciära
konsten och den lovliga vetenskap som undervisar om stjärnornas lopp
och mera sådant» (s. 418).
Det är egentligen påfallande, i hur liten grad paracelsismen vunnit
insteg i vårt land. Raicus är betecknande nog en inkallad utlänning, som
åren 1627—30 vistas i Uppsala. Och annars är det blott enstaka drag,
som fogas in i åskådningar, vilka domineras av andra synpunkter. Här
måste man verkligen beundra förf. för hans stränga objektivitet, när han
vid värderingen av dessa olika inslag icke utan vidare hänför dem till
paracelsismen utan påpekar, att de gott kunna vara allmängods.
Avhandlingen blir på detta vis snarare en skildring av tidens vetenskapliga
odling överhuvud taget än en monografi över paracelsismen i Sverige.
Lindroths refererande metod, som i detta sammanhang är utmärkt väl
berättigad, har den nackdelen med sig, att upprepningar bliva nästan
oundvikliga. Detta gäller både Bureuskapitlet och det
naturvetenskapliga avsnittet. Bokens omfång ökas väl därigenom, men den icke
sakkunnige läsaren får på detta vis en ofta välbehövlig repetition av
invecklade tankegångar. Förf. sörjer också genom korta
sammanfattningar för att den röda tråden icke tappas bort. Ett sakregister skulle
emellertid ha varit mycket värdefullt.
Ifråga om den idéhistoriska analysen tillämpar förf., såsom redan
ovan påpekats, mera den litteraturhistoriska än den traditionshistoriska
metoden. Det är den omedelbara förlagan, som i första hand intresserar
honom, och endast om en skrift direkt hänvisar till en antik auctor
(t. ex. s. 201 ff.), går Lindroth närmare in på detta sammanhang. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
