Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Andreas Lindblom, Sveriges konsthistoria från forntid till nutid (Professor em. August Hahr)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
granskningar och anmälningar
383.
goda skäl kan kallas svenskt, vad svenska mästare och icke främmande
utfört.
Kapitlet Romanska landskyrkor erbjuder ett välkommet tillfälle
att framhäva detta. Många hundra sådana ha bevarats, om också icke i
orört skick, större fönster ha upptagits, tornhuven ersatts av en senare
spira, valv inslagits o. s. v. Vad tornen angår, där nu dylika förekomma,
skulle jag vilja tillägga, att otaliga av våra fastlandskyrkor sedan
1700-talets mitt krönts med lanterniner, för vilka Hårlemans berömda huvar
på Uppsala domkyrka var det första, ursprungliga mönstret. »Den
lilla romanska stenkyrkan», heter det på tal om dem, »har för oss svenskar
ett särskilt högt värde som en i huvudsak nationell konstprodukt. Även
om byggmästaren ibland ej skulle vara en inhemsk man, är det dock
grova svenska nävar som utformat hans idéer» (sid. 93).
Avsnittet med titeln Tegel och tiggarmunkar ger flera nya
upplysningar. Bl. a. synes det icke uteslutande varit dominikaner och
franciskaner som förmedlade kunskapen om teglets användande i vårt land, fastän
de med förkärlek använde sig av detta material. Förbindelsen med
Danmark och Nordtyskland, där man hade ont om natursten för sina
byggen, förklarar, att teglet småningom blev känt även i våra trakter. Den
första tegelkyrkan i det n. v. Sverige var ju den i Gumlösa i norra Skåne
från 1191, i rundbågsstil, med kryssvalv och sirliga dekorativa detaljer,
men det dröjer, innan dylika börja byggas i Mälarlandskapen. En av
de äldsta och bäst bevarade är den forna dominikanerkyrkan Sita Maria
i Sigtuna, från omkr. 1250. Berömd är västfasaden med sin lilla förhall,
krönt av en trefönstergrupp, sina vitputsade blinderingar m. m. Det
rakt avslutade koret står den i skönhet knappast efter. Förf. undrar,
varifrån denna vackra kyrka hämtat sin stil. Att ett inflytande från
cistercienserna föreligger, torde framgå av de sammanställda tre
korfönstren. Rakt korslut med tre fönster, fast i äldre romansk form, d. v. s.
med fönster lika höga, har t. ex. redan Nydala cistercienserkyrka (fr.
1140-talet). Mariakyrkan fick betydelse både för Strängnäs’ och Västerås’
domkyrkor i deras tidigare gestalt. Varför den förra skulle varit
förebild för den senare, är en från annat håll inspirerad uppgift, som icke
bevisats. Då dominikanerna behärskade domkapitlet i Arosstaden,
byggdes den nya åt den heliga Maria helgade domkyrkan i den dem
förtrogna stilen. Biskopen och hans bisittare kände alltför väl
ursprungs-kvrkan i Sigtuna. Stora delar av fasaden och dess rundbågsfriser ha
bevarats bakom det n. v. baltiska tornet, men därom nämnes ingenting.
Den största tegelkyrkan i Norden blev emellertid Uppsala domkyrka,
men med portaler m. m. i det yttre och pelare o. a. i det inre av
kalksten. Med dessa delar sysselsattes särskilt den 1287 inkallade franske
stenhuggaren Estienne de Bonneuille och hans gesäller. I den
omdiskuterade frågan om domkyrkans grundläggningstid ansluter sig Lindblom
till professor Roosvals hypotes, alltså 1258 eller närmast efter (»omkr.
1260»), men jag hänvisar här till min artikel i denna årgång av
Ivyrko-historisk Årsskrift, »Erik den heliges legend och Uppsala domkyrka».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
