Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Margit Sahlin, Oäkta helgon i folklig tro och rit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oäkta helgon i folklig tro och rit
253
■dräpte frivilligt offrat sitt liv. Den svenske Sankt Eluf var enligt
legenden en väktare på Borgholms slott, som, på grund av en falsk
anklagelse från drottningen för att ha frigivit fångarna, av konungen
dömdes till att slås i spiketunnan. Legendvisan förmäler ingenting
om hans karaktär eller levnad. Men på den väg där den oskyldigt
lidande släpades fram, sprang där upp en »källa så ren», och det är
vid denna »Sankt Elufs källa» eller »Offerkällan» som, säkerligen
ursprungligen i samband med offerkult, folkvisan om »Fru Gunnil och
Elof väktare» brukade sjungas.1
Förutsättningen för att på detta sätt vanliga lekmän blevo
föremål för dyrkan, synes i de flesta fall ha varit behovet att på något
sätt »kristna» en outrotlig hednisk kult. Särskilt ofta var det gamla
offerkällor, vid vilka folket segt höll fast. Det gällde då för Kyrkan
att överflytta de gamla riterna till ett kristet föremål, att s. a. s. döpa
den hedniska kultorten, enligt den princip som Gregorius den Store
framlade i ett brev till Englands apostel Augustinus: ». . . Necesse est
ut a cultu daemonum in obsequium veri Dei debent (fana)
commu-tari, ut . . . Deum verum . . . adorans, ad loca, quae consuevit,
fami-liarius concurrat . . . Nam duris mentibus simul omnia abscindere
impossibile esse non dubium est. . .»2 — Om inte någon lokal
folkhjälte fanns, till vilken de folkliga riterna kunde knytas, vigde man
helt enkelt kultorten till ett välkänt kristet helgon. Otaliga äro de
platser, där Maria på detta sätt trängt ut en hednisk modergudinna,
fru Hölle, fru Percht, Freyja, Nerthus, Diana, Maya, Venus, eller
hur hon nu kallades.3
Ibland har själva kultbilden eller altaret bevarats under nytt namn.
Så förekommer t. ex. nära Echternach i Luxemburg ett altare, där
under de kristna symbolerna en hednisk gudabild finns kvar.
Särskilt berömda äro de svarta Mariabilderna, »les Vierges noires»,
vilka anses ha chtoniskt ursprung. Främst bland dem alla är den
ryktbara madonnan i Chartres-katedralens krypta, målet för
oändligt många pilgrimsfärder seklerna igenom. Långt före kristen tid
ha skarorna strömmat till den heliga plats, som sedan blivit det ka-
1 Ib., s. 116 ff.
2 Cit. efter E. K. Chambers, The mediaeval stage, I, Oxf., 1903, s. 96, n. 1.
3 Jfr t. ex. Jung, Irmensul, s. 11 f.; Chambers, o. c., s. 98, 264;
Bérenger-Féraud, Superstitions et survivances, I—V, Paris, 1896, spec. II, s. 59 ff.; id.,
Traditions et réminiscences populaires de la Provence, Paris, 1885, passim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
