Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Margit Sahlin, Oäkta helgon i folklig tro och rit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Ö2
margit sahlin*
skilda tankegångar ha smält samman. Den ena är den uråldriga sagan
om världsfisken, en föreställning som i olika versioner varit utbredd
nästan jorden runt. Fiskens namn har härletts ur den medeltida
benämningen på valfisk, cete grande. Den andra huvudkällan till
legenden synes vara en misstolkning av ett liturgiskt uttryck, analog
med de missförstånd som gett upphov till sankt Osanna etc. I
mäss-prefationen heter det:
Per quem maiestatem tuam laudant Angeli, adorant Domina-
tiones, tremunt Potestates, Caeli caelorumque Virtutes, ac beati
Seraphim socia exultatione concelebrant.
(Con]celebrant har här uppfattats såsom sista och högsta led i
uppräkningen av de himmelska härskarorna •— detta så mycket lättare
som formen -brant påtagligt erinrade om alla de välkända
personnamnen på -brant, Hildebrant etc. En kontamination av de båda
motiven kan ha legat särskilt nära till hands, som i det följande
bene-dicite också fiskarna, cete, uppfordras till lovsång. Också andra
associationer ha säkerligen spelat in, t. ex. den urkristna fisksymbolen,
som ofta förekom i den kyrkliga konsten.1 Hela Celebrant-komplexet
är en ganska fascinerande, dunkel vävnad av hedniskt och kristet,
uråldrig folktro och spelande, nyskapande fantasi.
En grupp för sig bilda de »helgon», som firats med folkliturgiska
riter men som man väl aldrig föreställde sig som konkreta, mänskliga
gestalter. En sådan är den Sankt Mälia, som i frankiska Jura
anropades vid skördefesten. När grödan hade bärgats, brukade man
låta flera ax stå kvar; dessa sammanbundos upptill med blommor,
gräs och andra ax, och mellanrummet till marken utfylldes med
blommor och ax. Detta var das Sankt-Mäha-Städala, »des
Mäher-und Erntegottes Scheuer», som Böhme tolkar ordet. Kring denna
dansade man så till sången:
1 Jfr förutom Meiers framställning, o. c.: Voigts kommentar till de
anförda verserna i Ysengrimus (s. 77); Schade, Althochdeutsches Wörterbuch2,
1872—82, s. v. Zelebrant; Reinhold Köhler, Der Fisch Celebrant, Germ.
N. R., I, Wien, 1868, s. 399 f.; id., ib., 16, 1883, s. 9—11; O. Brenner, Kunz
Hildebrand, Z. f. deutsche Wortforschung, IV, 1912—13, s. 132—-137; id..
Kunz Hildebrand oder Sagen und Namen, Mitt. u. Umfragen zur bayer.
Volkskunde u. Mundartfoischung, N. F., 28, 1911, s. 226—228. — Betr. andra
tolkningar av namnet, se spec. Brenner, o. c.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
