Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Margit Sahlin, Oäkta helgon i folklig tro och rit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
margit sahlin
vatten och rökelse, buro korgossarna under högljudd veklagan
(»ulu-lantes») genom koret ut till den plats, där begravningen ägde rum
en likbår med en jordtorva, symboliserande Alleluia; denna
bestänktes med vigvatten och incenserades som vid en verklig
begravning, varefter processionen återvände.1 I en annan fransk kyrka
blev en halm docka, på vilken med guldbokstäver stod präntat
Alle-luya, med hugg och slag utdriven ur kyrkan2, och i åter en annan
blev en snurra, märkt Alleluia, av en korgosse piskad längs
kyrk-golvet.3
Också andra föremål kunde på liknande sätt »begravas». Seden
att på långfredagen med rikt utgestaltade riter begrava överblivna
nattvardselement eller korset eller bådadera var på medeltiden en
kyrkligt erkänd, djupt allvarlig andaktsform, som gav upphov till
de »heliga gravar» som ofta förekommo.4 Ett rent folknöje var
däremot begravningen av Karnevalen6, av Fastan i form av en
halmdocka6, av Kermessen, personifierad av dockorna Hansel och Gretel
eller av Zachäus, en docka som efter biblisk förebild suttit uppflugen
i ett träd, eller symboliserad av en vinflaska eller av benen efter en
stekt skinka.7 I Portugal och Spanien firade folket fastans slut med
o enterro do bacalhdo, kabeljobegravningen.8 I England begravdes på
liknande sätt st. Peter9 och Jack o’ Lent, som anses ha representerat
Judas Iskarioth
1 Du Cange, s. v. Jfr om liknande bruk i England Chambers, o. c., I,
s. 186.
2 Blume, o. c., s. 436.
3 Mercure de France, dec. 1726, s. 256 ff. (= Leber, Coli, des meilleurs
diss. sur 1’hist. de France, 9, s. 336 ff.); Chambers, o. c., I, s. 128, n. 3. Se
betr. riterna vid depositio eller sepultura Alleluiae utom de citerade arbetena av
Du Cange, Mercure de France, Blume, Chambers, även Eisenhofer,
Handb. der katholischen Liturgik, I, Freib. i. Br., 1932, s. 493; Cabrol, Diet.
d’Arch. chrét., I, Paris, 1907, col. 1245. — Betr. de två senast nämnda riterna
synas uppgifterna något motsägande; de åsyfta kanske i själva verket en och
samma tradition.
4 Eisenhofer, o. c., I, s. 531 f. 5 Chambers, o. c.. I, s. 186.
8 A. Wrede, Rheinische Volkskunde2, Leipz., 1922, s. 249 f. med not 284;
Böhme, o. c.. I, s. 177.
7 Wrede, o. c., s. 285 f.; Böhme, 1. c.
8 Braga, o. c., II, s. 275: Carreras y Candi, Folklore y costumbres de
Espana, Barc., 1931—33.
9 Chambers, o. c., s. 187. 10 Chambers, o. c., s. 186.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
