Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Axel Dahl, Augustin und Plotin (Prof. Hjalmar Lindroth)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
granskningar och anmälningar
331
sats till vad Dahl menar — med användandet av relationskategorien
gör rättvisa åt kristen gudstro. Ty enligt biblisk åskådning är »Fader»
icke blott en inomtrinitarisk relationsbestämning; Fadern är med andra
ord Fader icke blott i relation till Sonen, utan även till människorna:
»Gå till mina bröder och säg till dem, att jag far upp till min Fader och
eder Fader, till min Gud och eder Gud» (Joh. 20: 17).
Då Augustinus vidare oryggligt fasthåller vid satsen: solus creator
est Deus, och då å ena sidan skapelsens verk innebär, att Gud är
handlande och aktiv, men Gud å andra sidan såsom substantia är
oföränderlig (s. 20), löser Augustinus enligt Dahl även denna svårighet med
relationskategorien (s. 21). »Die geschaffene Welt ist nicht ewig
(sempi-terna), wenn aber die Schöpfung zustandegekommen ist, ist Gott ihr
Herr (dominus). Ehe die Schöpfung existierte, konnte Gott nicht ihr
Herr sein. Also kommt Gott erst in der Zeit dazu, über diese Schöpfung
Herr zu sein, die eben jetzt erst ihr Dasein anfing. Die Bestimmungen,
die Gott mit Hinblick auf die Schöpfung beigelegt werden, sind also
relative Bestimmungen, welche für die Dinge, von denen sie ausgesagt
werden, eine Veränderung im Gefolge haben, nicht aber eine zu der
Substanz Gottes neu hinzukommende Bestimmung. Dass Gott Schöpfer
genannt wird, ist also eine Relationsbestimmung» (ibid.). Men icke heller
denna argumentering är övertygande. Visserligen är epitetet skapare till
Gud en relationsbestämning för så vitt bestämningen skapare saknar
varje mening utan relation till skapelsen. Men om — såsom antages —
den skapade världen icke är evig (ty vore skapelsen likt Gud själv evig,
då sammanfölle den i sista hand med Gud och då vore åskådningen
panteism) och om Gud, den eviga och tidlösa substansen, först i tiden
kommer därtill att bliva skapare och herre över skapelsen, då är
därmed epitetet oföränderlighet för Gud redan uppgivet. Det finnes ingen
möjlighet att med bevarande av logikens krav hävda, att Gud på en gång
är oföränderlig substans och skapare eller skapelsens herre. Men det
filosofiska hävdandet av Guds oföränderliga, tidlösa väsen är också
oförenligt med kristen gudstro. Ty för densamma konstitutivt är, att
Gud, den Evige, icke blott i skapelsen, utan även i inkarnationen och
kyrkans andeliv ingått i tiden och lever och verkar i historien.
Möter det sålunda stora svårigheter för Dahl att visa, att Augustinus
med bevarande av kristen gudstro verkligen kunnat tillgodogöra sig
centrala tankegångar i den nyplatonska metafysiska spekulationen, så
är det å andra sidan en stor förtjänst hos Dahl, att han upptagit detta
stora och centrala problem till ingående behandling och i enskildheter
visat Augustinus’ påtagliga beroende av nyplatonismen. Dahls
Augusti-nusundersökning må så mycket mera hälsas med tillfredsställelse och
tacksamhet, som de svenska bidragen till den patristiska forskningen äro
synnerligen sparsamma. Under sådana förhållanden är det ganska
förvånansvärt, att Dahl icke haft bruk av eller tagit ställning till G.
Hultgren, Det evangeliska kärleksbudet hos Augustinus (1939), som även
ägnar ingående uppmärksamhet åt förhållandet mellan Augustinus och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
