Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Torsten Bohlin, Eric Abraham Almquist (Prof. Emil Liedgren)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37°
granskningar och anmälningar 380
bästa, trots det rykte för nyhetsmakeri han såsom kantiserande teolog
ådragit sig, bl. a. genom ett par recensioner i G. A. Silverstolpes
Litteratur Tidning (1795-96). Trots fullgjorda prov för teol. doktorsgrad
förbigicks han vid den kungliga utnämningen av doktorer 1800, och när
omsider den teologiska professur, han i åratal (1797-1808) uppehållit
för sin fader, den 1808 avlidne, högt aktade Erie Jonas Almquist,
äntligen skulle tillsättas, blev han åter förbigången av regeringen, som
utnämnde en f. d. professor i matematik — ett skandalöst utslag av
konungens konstighet, vilket mycket lät tala om sig. Men Erie Abraham
var lyckligtvis, i egenskap av ordinarie teol. adjunkt sedan 1802, även
kyrkoherde i Börje, och såsom sådan kunde han, kanske som ett
vederlag för de orättvisor han lidit, av ärkestiftets präster utses till en av dess
representanter vid den i maj 1809 efter Gustav Adolfs avsättning
sammanträdande grundlagsriksdagen.
Därmed började en uppgångstid för Almquist. Såsom riksdagstalare
utvecklade han hela sin naturliga abandon i debatterna, framför allt
när det gällde tryckfriheten och andra liberala krav. Vid valriksdagen
i Örebro 1810 uppträdde e. o. professorn Almquist som en av de
verksammaste förespråkarna för Bernadottes kandidatur. Detta fick avgörande
betydelse för den förut så prövade akademikern. När biskopsstolen i
Härnösand blev ledig efter K. G. Nordins död 1812, gjorde Karl Johan
sitt inflytande gällande och förmådde utan svårighet det lojala norrländska
prästerskapet att uppsätta Almquist, trots hans »prästvidriga manér»
(uttrycket är M. Crusenstolpes), på första förslagsrummet, varpå
utnämningen snart följde.
C. Fr. af Wingård, som under sin uppsalatid hade tillhört de radikala
studentkretsarna, skildrade senare sin ämbetsbroder i Härnösand såsom
»en excentrisk student», som »i hela sin levnad endast följde hugskott».
Karakteristikens överdrift medges, men något obalanserat »studentikost»
finner även hans nutida skildrare hos honom. (Lustigt är att t. ex. ge
akt på hans omsvängning från antimilitarist under debatten om
»natio-nalarmering» vid 1809 års riksdag till vältalig och entusiastisk lovprisare
av den allmänna värnplikten vid riksdagen 1812. Sannolikt har hans
beundran för Karl Johan gjort honom till anhängare av dennes krav på
ny försvarsorganisation.) Överhuvud har man intrycket, att Almquist,
när han talade, gärna befann sig i en exciterad, upprymd stämning.
Beskrivningen på hans uppträdande i ståndet (citerad i Bohlins bok, s. 46 f.)
stämmer väl härmed.
Beklagligtvis förbjuder utrymmet att dröja vid de utomordentligt
levande och väldokumenterade skildringar boken ger av de olika miljöer,
där Almquist verkade. Särskilt förefaller teckningen av det dåtida
Härnösand och dess intellektuella sällskapsliv vara gjord con amore. Själv
visste den nyblivne biskopen med sig, att han var en ovanligt fängslande
resonör, och det roade honom att med halvslutna ögon hålla långa
monologer inför ett beundrande auditorium. Andras konversation fann
han i allmänhet mindre givande, men nog förstod han att ge svar på tal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
