Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gustaf Holmgren, När försvann det gamla S:t Eriks skrin?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR FÖRSVANN DET GAMLA S:T ERIKS SKRIN?
II
Trots att Botniensis’ berättelse i sina detaljer icke är alldeles
entydig, utgör den i allt väsentligt ett stöd för vår tes. Det är först
och främst tydligt, att ur den kan som sagesmannens mening
utläsas, att skrinet gått sin förintelse till mötes på Johan III:s tid. Detta
blir visserligen icke direkt utsagt, då konung Johans namn lika
litet nämnes i relationens tidigare del som i avsnittet om skrinet,
men framgår ändå med all önskvärd tydlighet. Ty den beskickning,
som omtalas och till vars finansiering skrinets silver till en del säges
ha åtgått, utsändes av Johan III.1 Det är hans bekanta beskickning
till kejsaren och påven 1576—1577, vars ledare var Pontus De la
Gardie och i vilken därjämte sekreteraren Petrus Mikaelis Fecht
ursprungligen utgjorde en av de mera framstående medlemmarna.
Bland dess instruktioner ingick det också att inför kejsaren
framlägga det då brännande spörsmålet om riksvapnet »Tre kronor»,
om än Botniensis i sin åtskilligt förenklade teckning av motiven
för legationens tillkomst betydligt överdriver denna detalj.
Företaget slutade i sin första fas mycket illa. Vid Bornholm förliste det
fartyg, med vilket ombuden färdades, och Petrus Fecht drunknade,
medan herr Pontus blev räddad. Förutom Petrus Fecht omkom,
enligt vad Pontus De la Gardie själv uppger, ett stort antal personer,
varjämte en stor summa penningar gick förlorad.2
Huruvida dessa penningar härrörde från S:t Eriks skrin eller
— kanske riktigare uttryckt — huruvida beskickningen till någon
del finansierades med silvret från skrinet, kan lämnas därhän. Att
så skulle ha varit förhållandet strider emot, vad vi nyss ha sett
uppgivas, att allt skrinets silver trenne år dessförinnan skulle ha
åtgått till skottarnas betalning, något som ju också förefaller rimligt
nog. Om man så vill, kan väl också det icke alltför betydelsefulla
spörsmålet härom reduceras till en dåtida bokföringsfråga.
Av så mycket större intresse är det då, att också hos Botniensis
återfinna den uppgiften, att skottarna mottagit sin tribut av
skrinet. Förvandlat till mynt har det till en del offrats på krigets
i ett flertal tryckta ordspråkssamlingar ända från 1500-talet. I den svenska
»Penu gnomarum dictorumque . . .» (Sthlm 1706), s. 169 översättes det på
följande sätt: »The onde alt bortrifwa, hwad man skall Gudi gifwa.»
1 K. Hildebrand, Johan III och Europas katolska makter 1568—1580,
Upps. 1898, s. 263 ff.
2 B. Hildebrand, art. Pontus De la Gardie i Svenskt biografiskt lexikon,
10, Sthlm 1931, s. 618.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
