Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Stig Lindholm, Överste Christoffer Johansson Ekeblad — en fromhetstyp från 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖVERSTE CHRISTOFFER JOHANSSON’ EKEBLAD
67
allians. Man kunde ha väntat, att han som dagligen bekände
jordelivets intighet och det dåraktiga i att söka världslig ära, i varje fall
inte skulle ha haft några släktsynpunkter i denna fråga, men så är
icke fallet: »hon giör oss alla en stor skam och sig siellf mäst», är hans
kommentar till sonen Johan1, och denne i sin tur kallar den
tilltänkte brudgummen ironiskt för danker(= lätting). Men Ekeblad
går ännu längre, vilket visar, hur djupt saken gått honom till sinnes.
I oktober 1660 meddelar han, att han lagt undan 200 RD som
legat åt Anna Krabbe, vilket förefaller välmotiverat med tanke på
hennes värdefulla tjänst på Stola. Icke dess mindre antecknar han
1662, att han »refuserat» hennes gåva, eftersom hon gått i ofrälse
gifte emot Christoffers och syskonens vilja. Uppenbarligen mycket
upprörd tänker Ekeblad på det skedda och det är tydligt, att varken
Kegelius eller Mollers Manuale de -preparatione ad mortem eller alla
visor han skrivit om livets intighet på något sätt förmått
neutralisera släktkänslans indignation över det skedda.
Man måste akta sig för att anlägga senare tiders måttstock på
1600-talet. Detta gäller bl. a. även om alkoholfrågan, som av
Ekeblads samtid icke togs särdeles seriöst. Hans egen plats i
sammanhanget förvånar måhända med tanke på hans fromhetstyp.
I en längre utredning — sannolikt en avskrift, vars källa jag
tyvärr inte lyckats spåra — har han sysslat med frågan om vinets
ursprung2, alltifrån Noaks planterande av den första vingården
efter syndafloden. Där möter några rader, som i stort sett torde
representera hans personliga ståndpunkt: vinet rätt brukat med
måtta, är nyttigt till mångahanda, brukat i överflöd till stor skada,
en pestilens i livet och anden, ja, i själva verket är ingen pestilens
i hela kristenheten brukligare och skadligare. Men man begår dock
ett misstag, om man tänker sig Christoffer Ekeblad som asket. En
sådan vanföreställning får man åtminstone någon gång anledning
att upplösa, t. ex. när sonen Johan i ett brev skriver: »Farkär ville
ock gärna skrifva, men han befinner sig något trött af ridande så
väl som drickande.»3
Ett och annat av samma slag skulle ytterligare kunna
framdragas. Ovanstående må räcka som exempel för att fullständiga
bilden av Ekeblad. Även hans fromhet lever under yttre förut-
1 LUB: E 7 4.4. 1661.
2 KB: BX. i. 79. 3 Sjöberg I, 330.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
