Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erland Ehnmark, Övning och inspiration. Kring »Den levande Gudens» inledningskapitel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2C>4 ERLAND EHNMARK
på samma sätt kunna övningsreligion och spontan religion icke helt
sammanfalla, om än blandformer och övergångsformer existera i den
allt annat än logiskt ordnade värld som är människohjärtats. »Man
kan i ett visst fall vara tveksam om, huruvida man har att göra med
en kämpe eller en konstförfaren inom bönelivet. Men skillnaden kan
icke utsuddas, lika litet som skillnaden mellan uppenbarelsereligion
och övningsmystik» (Söderblom, cit. hos Holmström, s. 366). Som
principer för två åskådningar, två slags gudsförhållanden, äro
spontan religion och övningsreligion varandras motsatser: uppfattningen
att gudomen gör allt och den att människan gör allt kunna icke båda
vara sanna och kunna därför icke samtidigt bejakas. Mellan dessa
»rena» former, som f. ö. också kunna empiriskt beläggas, finns det
givetvis rum för övergångar. Eftersom Söderbloms avsikt med
sin distinktion var, att den skulle kunna användas på den verklighet,
som religionernas värld är, kunde han naturligtvis icke stanna vid
att uppställa två principer, obekymrad om den psykiska
verklighetens förhållanden. Också grundmotiven äro ju faktiskt existerande
åskådningars bärande motiv, varav följer, att icke endast abstrakt
principiella motsatser kunna uppställas som grundmotiv.
Semipela-gianismen har dock haft anhängare, och för så vitt denna åskådning
var eller är väsentlig för dem, bör den med samma rätt som någon
annan kunna räknas som grundmotiv eller med Holmströms
terminologi vara — för dem —• av principiell vikt också i ett rent religiöst
sammanhang, även om denna åskådning logiskt sett kan betraktas
som en kombination av två motsatta principer, liksom den
konstitutionella monarkien på visst sätt är en kombination av envälde och
mångvälde men fördenskull är en existerande, gripbar och fattbar
form av samma principiella betydelse som vare sig diktatur eller
demokrati.
När nu Söderblom bland möjliga och historiskt fastställbara
former som den femte räknar samverkan mellan Gud och människa,
d. v. s. synergism, så borde detta vara ett lovligt förehavande. Det
heter hos Söderblom: »Insikten om övningens nytta och
nödvändighet kan skapa ett slags hälftenbruk mellan Gud och människan, där
frälsningen och friden och saligheten betraktas såsom ett resultat av
deras samarbete. Men övningen kan också komma till sin rätt, utan
att medvetandet om Guds absoluta suveränitet avkortas» (DLG s. 46).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
