Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erland Ehnmark, Övning och inspiration. Kring »Den levande Gudens» inledningskapitel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2C>4
ERLAND EHNMARK
»Människan skall hålla sitt hjärta vaket och öppet för Guds verk.
Men även hennes sökande, hennes övning och hennes bön är ett verk
av Gud. Aposteln har givit det klassiska uttrycket för denna paradox:
’Så mån I också nu med fruktan och bävan arbeta på eder frälsning ...
Gud är den som verkar i eder både vilja och gärning, för att hans goda
vilja skall ske’ (Fil. 2:12 f.). Gregorius den store sade: ’När en själ
i sanning åstundar Gud, äger den honom redan’» (DLG s. 46). Den
övningens nödvändighet, som Söderblom avsåg, fann han uttryckt
i orden: med fruktan och bävan arbeta på frälsningen. Men han
citerade också fortsättningen, den som innehåller den spontana
religionens grundmotiv. Därför kunde han anbefalla askes och metod. Han
kallar det en paradox, därför att mänsklig ansträngning är
nödvändig, trots att den inte leder till målet, trots att den inte innebär
förtjänst. »Askesen företer både hos de primitiva och inom den högre
religionen motbjudande former. Men vi betyga med Inge, att ’någon
form av frivillig disciplin är nödvändig för en och var. Abusus non
tollit usum’» (DLG s. 19). Satsen har en generell tillämpning: »Väl
har övningen i Indien trott människan om att kunna frälsa sig själv,
då ingen gudom erbjöd sig såsom i stånd därtill. Men när Gud
uppenbarat sig för de frälsningssökande i sin makt och kärlek, så är
övningen, yoga, askesen, mer än någonsin nödvändig för att mitt under
uppfyllelsen av levnadens plikter hålla själen fri från världen» (DLG
s. 213).
Holmström är naturligtvis i sin fulla rätt att draga dogmatiska
konsekvenser ur Söderbloms religionsdistinktioner. Däremot kan
det betvivlas, huruvida systematiken har rätt, eller ens gagn, av att
ändra historiska distinktioner efter sina syften. Och alldeles icke är
det försvarligt att ge en distinktion, som uttryckligen sagts vara
historisk och icke dogmatisk, en icke avsedd »principiell» innebörd och
därefter angripa dess upphovsman för bristande konsekvens och
metodisk konfusion, så snart det historiska resultatet, vars riktighet i
och för sig icke bestrides, i vart fall icke motbevisas, icke stämmer
med den egna dogmatiska ståndpunkten. Här skulle klart besked från
början ha varit behövligt. I stället får man, som vi sett, veta att
redan distinktionen personlighetsmystik —• oändlighetsmystik är ett
bidrag till den religionspsykologiska forskningen, vilket vinnes genom
att en principiell gränslinje uppdrages (ovan s. 166). Det hade varit
till nytta, om man samtidigt fått reda på den religionspsykologiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
