Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Erik Bäcksbacka, Lars Levi Laestadius’ brev till Peter Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS LEVI LÆSTADIUS’ BREV TILL PETER WIESELGREN
27 I
Läsarena blifvit rubbade till sina sinnen, genom läsning af Luthers
skrifter. Vallin1 medan han var Pastor primarius i Stockholm ville förpassa
några väckta quinnor till Dårhuset, men Magister Fineman2 frällste dem
derifrån, derigenom att han löste deras tvifvel, och de kommo till Tron.
Det var samme Fineman, som vågade säga åt kronprinsen eller nuvarande
konung Carl den XV. Eders kungl. Höghet kan icke förstå Jac. Böhmes
skrifter, innan E. K. H. blir omvänd och pånyttfödd. Jag blev bekant
med Fineman 1858. Men jag kan icke gilla hans lära om jungfru Maria
och äktenskapet.
2:do Hvad djefvulen angår, som förekommer så ofta i Dårhushjonet,
så är det väl bekant, att icke allenast Rationalisterna, utan äfven de
flesta prester nu för tiden tvifla med Martensen huruvida en
personlig djefvul verkeligen finnes till. Men Luther, som hade så mycket att
beställa med djefvulen, kunde alldeles icke gifva den hedersmannen
något vackrare namn. Om de öknamn han fått äro begagnade af Luther,
fastän den civiliserade verlden, som åberopar nästan i hvart annat ord,
icke allenast en djefvul och Satan, utan »sju tunnor tusan», och ber
honom anamma sig, finner det stötande, att han i skriften kallas för djefvul
och satan den gamle ormen, den stora draken, frestaren, mandråparen
m. m. så begriper jag icke, hvad det kunde hafva för verkan på
Dårhushjonets Läsare, om man i stället för öknamnen som utmärka lucifers
moraliska karaktär gåfve honom ett fagert namn t. ex. »ljusets budbärare»,
den stora verldsanden.
3:tio Jag har många separatister i min Församling, som verkeligen
hålla hemliga sammankomster, men icke under sken af
gudaktighets-öfningar, utan de samlas för att spela kort, och syna sina kläder om de
äro efter modet. I motsatts mot dem har jag ansett sammankomster,
som ske för Gudaktighets öfningar, vara vida upbyggligare; men att
se-paratismen blifvit för dem en hufvudsak, har jag icke kunnat gilla, ehuru
jag är öfvertygad derom, att ibland de Läsare, som hålla sina
sammankomster utan att separera sig från Statskyrkan finnas lika alfvarligt
menande. Jag har talt med båda partierna i Luleå, Piteå, Råneå och Kalix
socknar; och Jag har funnit dem hafva erfarenheter i Nådens ordning.
Endast i den punkten om separation, kunna de icke sämjas. Endast det
påstår jag, att Presterna sjelfva äro förnämsta skulden till separatismen.
4:to Med Min H. Broders tillåtelse tänker jag skicka den andra delen
av Dårhushjonet till genomläsning så snart jag får igen den första.
5:to Schartaus och Bergqvists arbeten har jag ty värr icke sett,
emedan jag den tiden de utkommit icke brytt mig om stort annat än botanik.
Månn tro om dessa böcker nu mera finnas i bokhandeln?
6:to Den Wieselgrenska »svafvel litteraturen» tadlades en tid mycket
1 Ärkebiskop J. O. Wallin, 1779—1839, var 1821—1837 pastor primarius
i Stockholm.
2 Fineman, Carl Olof, f. 1793, † 1863, fil. mag. Ledde 1821—1851
undervisningen efter växelmetoden i Stockholms allmänna barnskola.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
