Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Lunds domkyrkas historia 1145—1945, I—II, utg. av E. Newman (Lektor G. Kellerman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
granskningar och anmälningar 3°322
kan emellertid icke vara någon mening i att här relatera ens de
viktigaste fakta i utvecklingen.
I samband med det svenska ärkebiskopsdömets upprättande kommer
Weibull med ett av sina mest kategoriska uttalanden: »Man har sökt
framställa den svenska kyrkans historia under noo-talet i nära
sammanhang med den allmänna europeiska kyrkliga utvecklingen . . . Bilden är
feltecknad. Mot slutet av iooo-talet stod ännu det hedniska templet i
Uppsala . . . Egino missionerade vid samma tid inte endast i svearnas,
utan också i götarnas nästan helt hedniska land, och när in i följande
århundradet Ailnoth beskriver förhållandena, talar han om hur svear och
götar, så snart olyckor bröto in över riket, reste sig mot de kristna.»
Det är givetvis omöjligt att här diskutera en så komplicerad fråga i hela
dess vidd. Men det må helt enkelt spörjas: vad är då att säga om alla
de kristna runstenarna på iooo-talet, det faktum att Gamla
Uppsalatemplet före samma århundrades utgång kunde förstöras och ersättas
med en kristen kyrka, Vallentunakalendariets vittnesbörd om en svensk
stiftsorganisation i början av noo-talet, de första klostrens upprättande
under Sverker d. ä. och överhuvud alla våra i ioo-talskyrkor?
Vad kristningsverket i djupare mening inneburit undandrar sig rätt
mycket vårt bedömande på grund av materialets art. Här och var kan
man emellertid skymta vad det inneburit. En central uppgift från första
början har varit bekämpandet av blodshämnden. Ett av de mest
intressanta partierna i Weibulls framställning gäller Andreas Sunessons
strävanden att sätta en gräns för mansdråpen.
En god del av framställningen upptages av konflikter mellan kyrka
och stat. Weibull visar därvid föredömlig objektivitet i omdömena.
Från 1289 (Jens Grands ämbetstillträde) har Gottfrid Carlsson tagit
vid. Gränsdragningen skall förmodligen ånge en epokgräns,
senmedeltidens inträde. Som ett nytt karakteristiskt drag för tiden efter omkr.
1300 framhåller Carlsson »brottningen med det interskandinaviska
problemet». I detta nya sammanhang ha Lunds ärkebiskopar en lång tid
spelat en framträdande medlarroll till förmån för ett dansk-svenskt
samgående.
Minutiös akribi är Gottfrid Carlssons signatur. Man må dock fråga,
om det finnes tillräckligt dokumentariskt stöd för det omdöme om mordet
på Pavel Laxman, som avges s. 532: »Att denne [= kung Hans] varit
gärningsmännens tillskyndare, i förväg medveten om deras avsikter, är
föga sannolikt. Men ärkebiskopen och biskoparna i Roskilde och Odense
. . . lära inte med samma säkerhet kunna frikännas från att ha stått
bakom dådet.» En sådan beskyllning mot kristna kyrkomän är högst
allvarlig. Det hade varit av värde att se, vad den kan stödjas på, när
den nu en gång uttalats.
Gottfrid Carlssons framställning är övervägande kyrkopolitisk. I en
jubileumsskrift av denna art skulle det dock ha varit önskligt, att de
interna kyrkliga förhållandena beretts mera plats (en del frågor, rörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
