Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Gunnar T. Westin, Historieskrivaren Olaus Petri (Doc. Karl-Gustaf Hildebrand)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR 3°336
av furstlig släkt, enligt Prosaiska krönikan son till en bonde. På denna
punkt drivs Ericus över till långdragna resonemang, där flera
tanketrådar och från olika håll hämtad lärdom förenas. Han vill såvitt möjligt
försvara legenden och för fram argument på flera olika plan, men till
sist låter han hela debatten försvinna i en allmän, delvis symboliskt lagd
deklamation om bördens oviktighet ur en högre synpunkt. Olaus Petri
är däremot gärna med om bondehärstamningen och moraliserar från sin
ståndpunkt över den. Man kan emellertid tydligt se hur den enes
argumentation tar arv från den andres. Bland Ericus’ skäl till att Eriks
förnäma börd inte kan vara uppdiktad är ett särskilt subtilt: ingenting
hade stått att vinna på ett sådant förfaringssätt, eftersom det i
verkligheten in majorem laudis materiam Regis et martyris aecessisset, si de humili
domo et vulgari progenie processisset et nihilominus ad tantum culmen
honoris, omnibus acclamantibus, provehi meruisset. Denna diskussion av
ett irrealt fall har av Olaus Petri förvandlats till ett faktiskt
konstaterande, men man känner igen ordalagen: »Thet war honom ingen
wan-hedher at han war en bonda son, vtan thet war honom heller en stoor
ära, at han som aff ringa släkt födder war, skickade sich så wel, at hwar
man hölt honom ther godh fore, at han mötte wara theras konung.»
I diskussionen kring Engelbrekts sammanträffande med rådet i
Vadstena 1434 tycks Westin på en punkt schematisera för hårt.
Karlskrönikan skildrar i några berömda rader hur Engelbrekt tog de motsträviga
herrarna vid halsen och uppräknar till och med — i god rangordning som
Lönnroth påpekat —■ de tre främsta i raden: biskoparna av Linköping,
Skara och Strängnäs. Olaus Petri anspelar mycket lätt på denna passus,
gör i själva verket inte gällande att skakningen faktiskt ägt rum samt
låter bli att omtala de tre biskoparna. Enligt Westin (s. 108 f.) skulle
tystnaden om den bero på Olaus’ uppfattning av prästerskapets uppgift
och hans respekt för kyrkans män: han ville inte gärna framställa dessa
som deltagare i världslig strid och lät därför sin anspelning på
våldstillbudet avse »endast rådet, ej biskoparna». Detta vore nu under alla
omständigheter en så raffinerad tendens att den svårligen kunde bevisas:
det var ju inte rådsherrarna som skulle ha skakat om Engelbrekt utan
tvärtom, det gäller alltså inte att tvätta bort skuggan från en otillbörlig
handling utan att sudda ut minnet av en stunds förödmjukelse. Men ser
man närmare efter, blir skillnaden ännu mer hårfin. Karlskrönikan har
inte nämnt de tre biskoparna som närvarande vid rådsmötet förrän på
just detta ställe; Olaus Petri har däremot gjort det redan då han börjat
redogöra för händelserna i Vadstena; att omtala dem än en gång vore
alltså en uppräkning. Hans tidigare presentation följer Ericus Olai; den
återger honom visserligen slarvigt (något som kunde anmärkts vid
parallelltexterna hos Westin, s. 67), men hela sammanhanget gör det klart
att han — naturligt nog — ända från början ser sammankomsten som
en rådets sammankomst. Utelämnandet av biskoparnas namn på det
senare stället kan ju inte betyda att han plötsligt blott talar om världsliga
rådsherrar; det enda som kunde tänkas vore att han av hänsyn avstode
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
