Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Ragnar Ohlsson, Abraham Angermannus (Doc. Sven Ulric Palme)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR 3°344
genom att framställa nästan alla förslag, genom att utforma dessa på
skrift och genom att sammanfatta resultatet av meningsutbytet.
Därvid ha de bägge biskopar, som hade undertecknat de sjutton punkterna,
varit särskilt villiga till medgivanden, men flertalet har instämt med dem,
och endast de få ha rest motstånd. Men Fecht har i förklaringen satt in
somligt och uteslutit annat, även när samtliga deltagare satt sig däremot.
I sin analys av denna berättelse menar nu Ohlsson, att Abraham
Andreae velat beskylla Fecht för svikligt förfarande och att han gjort
det med all rätt (s. 75, rad 9-10). Det förra är odisputabelt. Det senare
vinner enligt Ohlsson stöd i Fechts underskrift, där denne lovar att intet
ändra i beslutet, sådant det nu förelegat. Det skulle ha varit ett
försiktighetsmått, dikterat av erfarenheterna från Fechts redigeringsarbete
under tiden 22 februari-16 mars — ty Ohlsson, som är benägen att tro
Historia liturgica i vad gäller Fechts svek, skjuter med hänvisning till
det nyfunna protokollet över förhandlingarna före den 22 februari fram
uppgifterna i Historia liturgica om Fechts verksamhet till att gälla
endast det senare skedet, rörande vilket intet sådant protokoll står till
förfogande. Tanken är måhända bestickande, men som bevis kan Fechts
försäkran först anföras, sedan den jämförts med andra liknande
försäkringar. Och den misstro, som Ohlsson vill läsa ut ur den, kan i och för
sig ha varit lika väl motiverad av kännedom om att Fecht velat ha
ännu längre gående eftergifter än dem, man nu biträtt, som av
erfarenheter av hans förfaringssätt under förhandlingarna.
Ohlsson accepterar också Abraham Andreaes uppgift i Historia
liturgica, att mötet godkänt förklaringen till KO endast under hänvisning till
ett allmänt och fritt möte och övriga ständers bifall. Ett sådant förbehåll
gjordes faktiskt av lektorerna vid kollegiet i Uppsala en vecka senare,
men det saknas i Abraham Andreaes och det övriga i Stockholm
församlade prästerskapets förklaring.7 Nu påstår Abraham Andreae i Historia
liturgica, att när biskoparna svikit eller på grund av sin eftergivenhet
blivit lurade, har förbehållet fått en annan formulering än den avsedda
eller en tvetydig formulering8 ■— tydligen åter ett exempel på det svek,
som Antikrists tjänare brukade. Den uppgiften finns det ingen som
helst anledning att tro endast på Abraham Andreaes ord. Den styrkes
icke, så som Abraham Andreae själv synes vilja mena och jämväl
Ohlsson tycks tro, av det uttryck, som förekommer i
bekräftelsebrevet: att de tretton prästmännen godkände förklaringarna endast för
sin personliga del — detta kan icke ha inneburit en hänvisning av så
specificerat slag, endast att förklaringarna icke skulle kunna av
konungamakten fastställas på de i Stockholm församlade
prästmännens auktoritet. Om de därmed avsett att få till stånd nya
förhandlingar, skulle det förvisso ha blivit utsagt liksom det sades klart ut i
Uppsalaprofessorernas yttrande några dagar senare9; sannolikt ha de
tretton prästerna i Stockholm ryggat för ansvaret och därför krävt,
att NO skulle underställas envar, som hade att förverkliga den;
Uppsalaprofessorernas i sitt krav på riksdagsbehandling långt mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
